Coronakrisen fick tillslut även UFC-bossen Dana White att krypa till korset, då det nu är bekräftat att alla event skjuts upp tillsvidare. Även om det redan pratas om att UFC 249 kan bli av den 9 maj, så befinner sig MMA-världen just nu i limbo.
Istället för att slukas upp totalt i sorgearbetet av ännu ett inställt möte mellan Khabib Nurmagomedov och Tony Ferguson, vänder jag blicken mot ett annat håll så länge.
Det är dags för Jon Jones att gå upp till tungvikt – och nu ska jag förklara varför.
Senast Jon Jones fightades var i februari tidigare i år där han gick segrande ur en, enligt många, kontroversiell match mot Dominick Reyes. Oavsett om man tycker att Jones vann eller inte, kan vi väl ändå vara överens om att det var en av hans minst övertygande insatser i oktagonen hittills?
”Andra i divisionen börjar komma ikapp, och är det egentligen så konstigt?”
För första gången i karriären lämnade Jon Jones buren med färre landade träffar än sin motståndare, vilket såklart inte behöver betyda att han borde förlorat matchen. Vad det däremot indikerar är att andra i divisionen börjar komma ikapp, och är det egentligen så konstigt?
Men trots att utmaningarna börjar bli tuffare i 93-kilosklassen, så är det ändå Jones själv som har varit – och är – hans största motståndare. Det har vi sett när han blivit av med bältet ett antal gånger, på grund av flera skandaler utanför buren.
Det har alltid varit Jones som satt krokben för sig själv, snarare än att han mött sin överman. Många av hans motståndare har under en längre tid tränat specifikt för att en dag kunna slå honom – och ändå har ingen lyckats. Det är sorgligt att tänka på, men i ett parallelluniversum utan pikogram och d*ck pills, tyder det mesta på att utfallet av Jones matchfacit ändå hade varit detsamma.
”Vi svenska MMA-fans vet alltför väl hur returmöten mot Jones kan se ut”
Med det sagt borde vi fråga oss själva om Jones verkligen har något mer att uträtta i lätt tungvikt? Vi svenska MMA-fans vet alltför väl hur returmöten mot Jones kan se ut. I min bok är det inte mycket som tyder på att varken Dom Reyes eller Thiago Santos returmatcher, skulle få ett annat slut än det som Alexander Gustafssons fight fick.
Teamet bakom Jones – med tränarna Mike Winkeljohn och Greg Jackson i spetsen – är nämligen genier när det kommer till att snickra ihop gameplans inför matcher. När de dessutom har ett tidigare möte att basera deras nästkommande camp på, är det som att Jones klivit in i buren med facit under armen. Det har helt enkelt inte gått att ens komma nära honom i en enda rematch.
Just därför finns det andra, tyngre utmaningar som lockar mer.
”Bones” sägs till exempel vara intresserad av en titelmatch mot tungviktsmästaren Stipe Miocic. Dessutom har vi Francis Ngannou, som med sin fruktade knockoutpower skulle bli en intressant match.
Daniel Cormier närmar sig pension, men ett tredje möte mot Jones i tungvikt hade suttit bättre än en guldklocka. Slutligen har vi även en joker i form av – håll i foliehatten nu – Brock Lesnar, som i media kopplats ihop med Jones vid flera tillfällen.
”Jon Jones sattes på jorden med två sugrör till ben – gick ändå vinnande ur genlotteriet”
Om man tittar på historiska PPV-siffror, borde samtliga av dessa matchningar vara lukrativa för Jones. Kan det även vara så att han går in som favorit – oavsett vem han ställs mot? Absolut. Jones har alla möjligheter att rensa ur även tungviktsdivisionen, och samtidigt bli duktigt avlönad för det.
Även om Jones sattes på jorden med två sugrör till ben, så gick han ändå vinnande ur genlotteriet. Karln är 193 cm lång och har en räckvidd på svindlande 215 cm. Med den ramen kan han lägga på en hel del muskler, utan att behöva gå ner särskilt mycket i vikt inför matcherna. Det sägs att Jones börjar tappa i snabbhet (haters gonna hate), men han är ”bara” 32 år och det är ingen ålder på en tungviktare. Där är nämligen snittåldern drygt 34 år bland de femton högst rankade.
Jones behöver en ny utmaning i livet som får honom att tänka på annat än kampen mot sina inre demoner. Till de som tror att han ska få ordning på sitt liv utanför buren och börja föregå med gott exempel, har Jones hittills bara haft en sak att säga – hold my beer. Med andra ord, Jones lär fortsätta att ställa till med nya skandaler.
Däremot har hans tränare Greg Jackson vittnat om hur Jones får ett annat fokus när han måste pressa sig själv till det yttersta inför en riktigt stor utmaning. Och ärligt talat var det längesedan han hade just en sådan framför sig.
Det är dags för Jon Jones att ge sig på större byten – lejon trivs trots allt bäst när de jagar.
Det här är en krönika. Åsikter som framförs är skribentens egna.
