En ny artikelserie med syfte att undersöka kampsporten utifrån dess ursprung, med fokus på ett antal personer som genom sina unika tolkning av uråldriga läror format det vi idag kallar modern MMA. Vår resa kommer ta oss från Amazonflodens småstäder, genom Japan och Kina, till Hollywoods kulisser, då vi i jakten på så kallade ”Grandmasters” gräver oss fram till kärnan av den sport som fascinerat mänskligheten sedan starten av kända civilisationer. Denna vecka tar vi oss till den japanska ön Okinawa, där en liten pojke tyngd av sjukdom tar sina första steg på den väg som i slutändan introducerade västvärlden till en av världens idag största kampsporter.
Gichin var nervös; gömd bakom pappa kikade han försiktigt in på mästaren som strängt rättade till de jämnåriga pojkarnas rörelser och positioner. Mamma och pappa hade sagt att det var en del av att växa upp, av att bli en man. Karate löpte förvisso som en röd tråd genom det vardagliga livet i hemlandet, dock hjälpte detta inte den lilla pojkens upprörda sinnestillstånd; han hade sedan tidig ålder lidit av en rad sjukdomar, vilket lämnat honom svag gentemot jämnåriga. Pappa var ofta orolig. Orolig över att hans son inte skulle ges chansen att växa upp till en respektabel man, en krigare, en sann japan. Mästare Itosu vände sig och mötte hans blick: ”Du där!” Gichin gömde sig snabbt bakom pappas ben. Fadern vände sig om, satte sig på huk och tittade sonen i ögonen. Den ringa åldern till trots, insåg han att det inte fanns någon väg ut. Han måste, han ska, han kan.. Den lilla pojken lämnade föräldrarna bakom sig, då han med sänkt blick och små steg närmade sig den respektingivande mannen. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kunde tänka sig att den klena, rädda lilla pojken mer än 40 år senare skulle så det första fröet i spridningen av en av alla tiders mest inflytelserika kampsporter.
Vid det här laget var han van vid folks förlöjligande kommentarer och förutfattade åsikter. Gichin Funakoshi hade sedan tidiga barnsben låtit konstformen Karate omfatta de flesta aspekter av hans liv; med nästan 50 år av studerande, tävlande, uppvisningar och lärande inom sporten tvivlade människor ändock fortfarande på hans något kontroversiella metoder. Han förstod sig själv inte på den växande trenden av fullskaliga kamper, vad vi idag skulle kalla sparring, som allt oftare tog plats i dojos landet över och vägrade ta del av fenomenet. Repetition är källan till lärdom, ansåg han. Den vackra, men ofta ifrågasatta vad gäller faktisk effektivitet, uppvisningen kallad ”Kata” låg som grund för hans läror; Gichins elever var vana vid utdragna sessioner av att långsamt och metodiskt gå igenom rörelser, om och om igen. Vid skarpt läge visste han av egen erfarenhet att det fungerade. Kroppen, precis som hjärnan, lär sig genom att memorera och perfektion av ett fåtal rörelser besegrade basal kunskap av flertalet tekniker varje gång. Det hade inte varit lätt att ta sig dit han idag befann sig, och han gjorde en poäng av att inte glömma vart han kom ifrån. Ett fåtal enkelspåriga kritiker skulle inte rubba honom. Gichin visste innerst inne med säkerhet att det han gjorde var rätt.
Mästare Azato var hans favorit. Snällare och lugnare än den betydligt mer hårdföre Itosu, hade den unge Gichin snabbt fattat tycke för den gamle mannen. Ingen av de två, varken Itosu eller Azato, hade dock gått med på sammanslagningen av de två lärorna. Shuri-te och Naha-te, skilda stilar av samma sport, blev under Gichin Shotokan-Karate. Man tillämpade en balanserad, harmonisk och på många sätt filosofisk inställning till sporten, vilka samtliga kan tillskrivas dominanta aspekter i hur Gichins själv förde sig. Man fokuserade inåt, snarare än utåt, och lät meditation och lugn slås samman med strategi och kamp på ett sätt som till stor del kom från en hel kulturs respekt och vördnad gentemot de uråldriga krigarna ansvariga för hela Japans säkerhet. Samurajerna var på många sätt en våldsam och skräckinjagande klan, som sida vid sida med våldet tillämpade tillvägagångssätt som, enligt kritiker till Gichins gren av Karate, ansågs alltför mjuka för att nämnas i samma andetag som krig och kamp. Ibland är det just det som krävs, att någon modig nog simmar mot strömmen, för att nödvändig förändring ska bli verklighet. I Gichins ögon var det varken ett val eller en ståndpunkt som drev honom framåt; stoltheten i pappas ögon då han, ledd av mästare Itosu, tog sina första stapplande steg i en dojo, levde fortfarande kvar i hans minne. Osäkerheten övertogs av en känsla av ansvar, som aldrig, under några omständigheter, skulle hamna i andra hand i förmån för rädsla.
Gichin anlände till huvudsakliga Japan år 1917. 53 år gammal började han snabbt spara ihop pengar, genom att städa i den studentkorridor han bodde i på dagarna när de andra var i skolan. Det tog inte lång tid för den envise mannen att uppnå sitt mål; staden Meishojuku blev hem till Gichins första dojo, där han formade en hel rad av framgångsrika studenter. Efter att ha spridit läran landet över, genom flertalet dojos och regelbundna uppvisningar innefattande honom själv och hans främsta elever, åtnjöt han snart även övriga landsmäns erkännande och respekt. Universitetet i Tokyo institutionaliserade Karate år 1926, samtidigt som det allmänna intresset för Gichins Shotokan-stil ökade markant och inriktningen etablerade sig snabbt som den ledande i landet.
Lyoto cirkulerar långsamt sin motståndare, vakande och ständigt redo. Så fort möjligheten visar sig vet han precis vad han ska göra, utan att ens behöva tänka på det. De otaliga timmarna han spenderat i dojon hemma i Salvador, som i barndomen hindrat honom från att umgås med vännerna, leka på stranden och spela fotboll, hade lagt grunden till den enorma framgång han åtnjutit inom tävling, på såväl amatör- som professionell nivå. Luckan visar sig, kroppen reagerar. På ren reflex hade Lyoto Machida lyckats med ett tillsynes omöjligt avslut, då Randy Couture under UFC 129 fått en förstahandstitt på vad Gichin påbörjat nästan ett sekel tidigare.
”One of the lessons I learned in all those years practicing karate is that progress only comes in small incremental portions. Nobody becomes great overnight.”
Georges St. Pierre personifierar på många sätt Gichins läror – utöver det uppenbara faktum att kanadensaren påbörjade sin framgångsrika resa vad gäller kampsport inom just Karate, förde han sig på ett sätt som skulle göra den gamla mästaren stolt. Respektfull, samlad, intelligent, med ett hänsynslöst träningsregemente, representerade han, likt Lyoto, konstformen väl under åren som mästare i UFC.
”The ultimate aim of Karate lies not in victory or defeat, but in the perfection of character of its participants.”
Som sagt, den gamla mannen hade varit stolt.
Att Karate under 1960- och 70-talen spred sig i stort sätt världen över kan i mångt och mycket tillskrivas Gichins initiativ. Som 53-åring påbörjade han det nästan oöverkomliga uppdraget att popularisera sporten inom det egna landet såväl som i Kina, och hans läror dominerade den västerländska kampsportsscenen under andra halvan av 1900-talet som resultat av detta. Kultförklarade filmer som ”The Karate Kid” visar på det inflytande sporten haft på vårt samhälle, samtidigt som inverkan på exempelvis modern MMA, genom de två ovannämnda exemplen, sedan tidigare är uppenbar.
1957, 35 år efter han lämnat hemmet för att sprida den egen skapelsen, lämnade den då 88-årige Gichin Funakoshi jordelivet. Den enorma förändring han stått för är odiskutabel, samtidigt som hans arv är ett av mod, egensinnighet och kärlek; kärlek till sina mästare, den egna filosofin och mänskligheten i stort. Karate var för Gichin mer än ett sätt att motionera eller att fördriva tid, det var ett sätt att utveckla och stärka människors innersta karaktär, vilket alltid är ett välkommet initiativ i tider som dessa. För den som vill fördjupa sig ytterligare i mästarens liv och läror, rekommenderas hans egen självbiografi ”Karate-Do: My Way of Life” varmt, då Gichin utförligt berättar om sin egen resa, samtidigt som livsfilosofin skiner igenom på ett vackert sätt.
