Islam Makhachev har redan nått den position som en gång verkade avlägsen: mästarstatus, två divisioner och en hel generation lagkamrater som följer hans arbete på nära håll. Ändå kretsar hans tankar inte främst kring nästa titel eller nästa stora namn. På träningslägret i bergen berättar han om förlusten som förändrade honom, skräcklöpningen inför en titelmatch – och varför han vägrar lämna sporten som en besegrad mästare.
När vägen upp aldrig tog slut
Någonstans på väg uppför berget slutade Islam Makhachev att veta vart han egentligen var på väg.
Det var under ett av de första träningslägren på anläggningen i bergen. Uppgiften hade varit enkel: spring upp. Lutningen kom nästan omedelbart och efter ett par hundra meter började benen stelna. Makhachev var mitt i förberedelserna inför en titelmatch och gav sig själv ett löfte medan han fortsatte uppåt.
– Jag sa till mig själv: ”Det här är din titelmatch. Du måste springa hela vägen.”
Problemet var att resten av laget hade svängt av.
Makhachev hade missat avtaget och fortsatte ensam längs en väg som bara klättrade högre. Ingen syntes bakom honom. Benen domnade. Någonstans i minnet dök historierna om björnar i området upp, men han hade redan bestämt vad löpningen betydde.
– Vi hade fått uppgiften att springa dit, så jag tänkte att det måste finnas ett slut. Jag måste springa tills jag kommer dit.
Till slut såg han en traktor ungefär 200 meter längre upp. Vid det laget hoppades han bara på en sak: att vägen skulle ta slut bakom den.
– Jag tänkte: ”Snälla, låt det inte finnas någon väg efter traktorn.” För om vägen hade fortsatt hade jag sprungit vidare tills den tog slut. Jag hade redan gett mig själv mitt ord.
Bakom traktorn fanns en vägg. Ingen mer väg.
Makhachev lade sig ner på marken och låg kvar i ungefär en kvart innan han började gå tillbaka. Lagkamraterna hade redan börjat leta efter honom. När han till slut dök upp fick han veta att det faktiskt fanns björnar i området.
Historien har blivit en av hans tydligaste bilder av den mentalitet som följt honom in i buren.
– När jag väl har gett mig själv mitt ord kan jag inte stanna. När jag sedan gick titelmatchen var det hundra procent inte lika jobbigt som den där uppförsbacken.
Förlusten som gjorde honom till en annan fighter
I dag kan Makhachev skämta om att han inte längre har någonstans att utvecklas.
Under ett löppass pressas han att fortsätta eftersom han är gruppens ledare. Själv protesterar han.
– Jag är redan mästare i två viktklasser. Varför behöver jag mer? Vart ska jag bli bättre?
Runt honom kommer svaret snabbt.
– Du är vår ledare.
Bakom skämten finns en karriär som inte alltid har rört sig lika obevekligt framåt. När Makhachev får frågan om vilken match som förändrade honom mest väljer han inte någon av sina största segrar.
Han väljer förlusten.
– När jag förlorade… jag gick runt ett tag och frågade mig själv varför det hade blivit så. Den perioden var tung för mig.
Det följdes av ytterligare turbulens, bland annat kring meldoniumfrågan, och Makhachev beskriver en tid då han tvingades granska både sig själv och sin karriär.
– Jag tänkte mycket och ställde frågor till mig själv. Jag tror att jag växte som fighter då.
Åren senare är det ändå inte den kontrollerade dominansen han väljer när han ska beskriva vilken match han helst ser tillbaka på. Han återvänder till Dustin Poirier.
– Matchen jag har sett om är matchen mot Poirier. Vi slogs som om vi var ute på gatan, och jag lyckades dessutom avsluta honom. Den matchen njöt jag av.
Poirier-matchen, liksom mötet med Alexander Volkanovski, har för Makhachev ett värde som går bortom själva resultatet. De blev matcher där motståndet tvingade fram något annat än teknisk överlägsenhet.
– Tunga matcher berättar något. Som matchen mot Volkanovski. Oavsett hur en match utvecklas kommer jag att gå hela vägen. Oavsett vilka problem kroppen har, tills någon släcker ljuset för mig kommer jag att fortsätta slåss.
Han upprepar orden.
– Jag kommer att slåss. Jag kommer att fortsätta framåt. Jag kommer inte att brytas.
Laget som gjorde honom till Islam Makhachev
Den envisheten föddes inte framför UFC kameror.
Makhachev berättar att han aldrig var någon besatt MMA-supporter som ung. Han satt inte och studerade varje gala eller följde varje fighter. Under en period bytte han mellan olika sporter och hade svårt att hitta sin plats efter en flytt från Machatjkala till utkanten av staden.
Sedan hamnade han hos Abdulmanap Nurmagomedov.
– Jag kunde inte riktigt hitta mig själv. När jag kom till vår bortgångne tränare Abdulmanap och till laget kände jag ganska snabbt att det här var mitt. Jag trivdes i gymmet. Jag tyckte om att vara med de här killarna.
Förebilderna fanns nära: Shamil Zavurov, Rustam Khabilov och Magomedrasul Khasbulaev. De stora namnen i den ryska MMA-miljön visade yngre lagkamrater hur ett professionellt liv kunde se ut.
Nu har rollerna vänt.
På träningslägret finns omkring 30 personer. Makhachev vet vem de tittar på.
– Jag vet att de alla ser på mig. Jag måste föregå med gott exempel och jag måste hjälpa dem.
För honom har det fått en betydelse som sträcker sig långt utanför sporten. En ung fighter som lyckas kan förändra ekonomin för en hel familj.
– Om en av de unga killarna blir framgångsrik, blir en framgångsrik fighter, kan han försörja hela sin familj och sina släktingar. Många människors liv kan förändras.
Vill lämna med bältet kvar
Karriärens slut finns redan någonstans i tankarna, men Makhachev sätter ingen ålder på det.
Antalet år är mindre viktigt än slitaget.
– En person kan vara 27 eller 28 och redan ha väldigt mycket mil i kroppen, många knockouter och många skador. Det är den viktigaste faktorn när man ska avgöra när det är dags att sluta.
Själv känner han ännu inte den gränsen.
Efter några månader med resor och ledighet upptäckte han hur snabbt alternativet kunde förlora sin lockelse. Motorcyklar, hästar, gårdsliv och andra intressen väntar när fightingkarriären är över. Han räknar med att också den tillvaron till slut blir vardag.
Träningen har inte blivit det.
– Det här är vad du har gjort hela livet. Kommer du verkligen att tröttna på det? Du tycker om det.
Därför handlar slutet inte om ett bestämt datum. Makhachev har ett annat villkor.
– Det viktiga för mig just nu är att jag lämnar utan att förlora igen. Att jag inte förlorar bältet och att jag lämnar som mästare.
När det sker vet han inte.
Och än så länge finns ingen större brådska.
– Jag gillar att vara mästare. Jag gillar att vara i form, träna, slåss och åka på sådana här läger med killarna. Så länge det ger mig glädje fortsätter jag.
På berget fortsätter vägen uppåt. Den här gången vet Islam Makhachev åtminstone var han ska svänga.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
