Jon Jones säger att han inte längre behöver pengarna, pressen eller bekräftelsen som följer med ännu en UFC-match. Han har familjen, företagen och en ny roll som mentor åt Gable Steveson. Ändå lämnar han fortfarande prover i UFC:s testprogram och vägrar stänga dörren till buren. Bakom motsägelsen finns både ånger, försoning och en karriär som kunde ha blivit ännu större.
Under större delen av sitt vuxna liv har Jon Jones varit på väg mot nästa sak. Nästa träningsläger, nästa titelmatch, nästa motståndare som skulle försöka lösa problemet ingen före honom lyckats lösa. Även när karriären stannade upp, när avstängningar, juridiska problem och långa perioder av frånvaro tog honom bort från buren, fortsatte allting att kretsa kring samma fråga: när kommer Jon Jones tillbaka?
Nu låter han som en man som har börjat ställa en annan.
Vad händer om han inte gör det?
Jones beskriver ett liv där en ny match inte längre är nödvändig. Han behöver inte försvara ett bälte för att känna sig relevant, inte gå igenom ännu ett träningsläger för att få ekonomin att fungera och inte höra publiken ropa hans namn för att veta vem han är. Barnen, företagen och uppdragen utanför sporten har fyllt utrymmet som tidigare bara kunde fyllas av fighting, och när han talar om vardagen är det inte någon potentiell motståndare som återkommer oftast. Det är Gable Steveson.
Den olympiske brottningsmästaren har blivit mer än ett framtidsprojekt för Jones. När Steveson flyttade till Albuquerque fick han bo i ett av den tidigare UFC-mästarens hus, träna i miljön där Jones byggde sin egen storhet och ta del av erfarenheter som inte går att läsa sig till. Jones beskriver hur den unge amerikanen arbetade utan krav, vann respekt genom sitt sätt att uppträda och påminde honom om den fighter han själv en gång var, men med en avgörande skillnad: Steveson tycks ha omgett sig med rätt människor innan kaoset hunnit bli en del av berättelsen.
Det är svårt att höra Jones tala om honom utan att också höra vad han säger om sig själv.
Han ser den explosiva talangen, den sällsynta fysiken och den självklara tron på den egna förmågan, men han ser också möjligheten att skydda Steveson från de omvägar som kom att prägla hans egen karriär. Mentorskapet erbjuder något Jones länge saknat: chansen att använda allt han lärt sig utan att själv behöva bära matchens tyngd. Han kan stå bredvid buren, hjälpa till att forma besluten och känna tävlingens puls genom någon annan.
– Jag lever lite genom Gable. Jag får stå bakom scenen, vara i gymmet och uppleva allting igen genom honom.
För en fighter som så länge varit centrum i varje rum är det en betydande förändring. Jones verkar inte längre betrakta strålkastarljuset som den enda plats där hans erfarenhet har ett värde. Han pratar om att hjälpa andra, möta supportrar och använda sitt namn till mer än att sälja ännu en match. Det finns fortfarande en stark medvetenhet om den egna betydelsen, men den är inte lika tätt förbunden med behovet av att bevisa något varje gång han syns.
Ändå har han inte lämnat sporten.
Jones finns fortfarande kvar i UFC:s antidopningsprogram och fortsätter att testas som en aktiv fighter. Han säger att inget konkret erbjudande ligger på bordet, men han gör samtidigt det som krävs för att kunna tacka ja om rätt match dyker upp. Det är ingen formell comebackplan och inget löfte till supportrarna, snarare ett sätt att hålla möjligheten vid liv utan att låta den styra vardagen.
– Om jag känner den där kallelsen måste jag svara.
Det är den meningen som håller hela resonemanget öppet. Jones behöver inte längre slåss, men han vill fortfarande kunna göra det. Skillnaden kan verka liten, men för honom är den avgörande. Under stora delar av karriären var nästa match både försörjning, identitet och konflikt. Nu skulle en återkomst behöva vara ett val, inte en nödvändighet.
Ett liv bortom nästa konflikt
Förändringen märks tydligast när Jones talar om Dana White. Deras relation har under många år formats av offentliga gräl om pengar, kontrakt, motståndare och respekt, där båda parter varit skickliga på att använda medierna för att flytta trycket till den andre. Jones såg sig ofta som undervärderad, White beskrev honom återkommande som svår att lita på, och varje förhandling riskerade att bli ännu ett kapitel i en konflikt som tycktes sakna slut.
Nu beskriver Jones relationen med en pragmatism som tidigare sällan fått plats. Han förnekar inte historiken och försöker inte göra deras samarbete mer varmt än det varit, men han verkar ha slutat betrakta varje gammal oförrätt som något som måste vinnas i efterhand.
– För att göra stora affärer kan man inte bära på agg.
Resonemanget är enkelt. White har tjänat stora pengar på Jones, Jones har tjänat stora pengar genom UFC, och båda vet att deras gemensamma historia förändrade deras liv. När frågan kommer om de faktiskt är vänner skämtar Jones om att någon julinbjudan knappast väntar, men stannar inte där.
– Han förändrade mitt liv. Han är en homie för livet.
Det hade varit lätt att avfärda formuleringen som ännu en diplomatisk markering från en fighter som vill hålla vägen tillbaka öppen. Samtidigt passar den in i ett bredare mönster. Jones talar inte längre som om varje relation måste avgöras genom lojalitet eller svek, seger eller förlust. Han accepterar att två människor kan ha sårat varandra, tjänat på varandra och ändå fortsätta göra affärer utan att skriva om det som varit.
Det är ett vuxnare sätt att se på en relation som länge drivits av prestige. Det är också ett sätt att tala som blir begripligare när Jones senare får frågan om vad han hade förändrat om han fick göra om karriären.
Han nämner inte ett domslut, en skada eller en motståndare som slapp undan. Han återvänder till alkoholen.
– Alla mina bakslag i livet har varit direkt kopplade till alkohol.
Erkännandet kommer utan större utsmyckning, men bär mer tyngd än comebackbeskedet. Jones har vunnit fler stora matcher än nästan någon annan i sportens historia, blivit UFC:s yngste mästare och erövrat titlar i två viktklasser. Trots det talar han om karriären med en känsla av förlust, inte för att meritlistan saknar något uppenbart, utan för att han vet hur mycket tid som försvann utanför buren.
Han uppskattar själv att flera år av karriären gick förlorade i perioder av inaktivitet. Det går inte att veta hur många titelmatcher, rekord eller sportsliga höjdpunkter som hade kunnat rymmas där, men för Jones tycks frågan ha blivit svårare att undvika med åren. Han vet vad han åstadkom, men också att versionen av honom som lyckades med allt detta sällan fick arbeta ostört.
– Ibland frågar jag mig hur mycket längre jag hade kunnat nå om jag aldrig börjat dricka.
Det är kanske den mest sårbara formuleringen i hela intervjun, eftersom den saknar en motståndare att rikta sig mot. Ingen match går att boka för att reparera den tiden, inget nytt bälte kan förändra de år som redan passerat och ingen seger kan ge ett slutgiltigt svar på hur bra Jon Jones kunde ha blivit om hans största problem bara funnits inne i buren.
Dörren står öppen
Det är också där hans engagemang i Steveson får en djupare betydelse. Jones kan inte skriva om sin egen väg, men han kan försöka påverka någon annans. Han kan hjälpa en exceptionell talang att förstå att de största hoten mot en karriär inte alltid står på andra sidan buren, och att rätt människor runt en ung idrottare kan vara lika viktiga som rätt teknik.
Samtidigt är han fortfarande för mycket fighter för att helt nöja sig med att vara mentor. När en möjlig boxningsmatch mot Oleksandr Usyk kommer på tal avfärdar han idén, inte därför att han tvivlar på sin tävlingsinstinkt utan därför att villkoren skulle ta bort för mycket av det som gjort honom unik. Om Usyk vill pröva sina samlade kampsportskunskaper är Jones intresserad, men han ser ingen poäng i att möta en av världens främsta boxare i en sport där hans brottning, sparkar och arbete i clinch inte får användas.
Det är ett karakteristiskt svar. Jones har aldrig velat bli bedömd på någon annans styrkor, och han verkar inte vara intresserad av en avskedsturné byggd på nostalgiska matcher eller ekonomiska jippon. En återkomst skulle behöva kännas tillräckligt stor, tillräckligt verklig och tillräckligt nära den tävlingsmiljö där han fortfarande tror sig kunna vara bäst.
Kroppen påminner honom samtidigt om att tiden inte står stilla. Han talar om artrit och om behandlingar som kan hjälpa, men beskriver i övrigt hälsan som god. Det finns inga garantier för att en kropp som burit två decennier av elitidrott fortfarande klarar ännu ett fullskaligt träningsläger, men Jones tycks inte heller vara redo att låta kalendern fatta beslutet åt honom.
Det är därför han stannar i testpoolen.
Inte som ett löfte om comeback, utan som ett sätt att undvika ett oåterkalleligt avsked. Jon Jones har hittat ett liv där fighting inte längre behöver bära hela hans identitet, men han är ännu inte beredd att leva i en värld där möjligheten är borta. Han kan vara pappa, affärsman och mentor, tala om sina misstag utan att omedelbart försvara dem och beskriva Dana White utan att öppna ännu en gammal strid. Allt det kan vara sant samtidigt som en del av honom fortfarande lyssnar efter samma kallelse som styrt nästan hela hans vuxna liv.
Skillnaden är att han inte längre verkar stå stilla och vänta på den.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
