Justin Gaethje har ägnat karriären åt att jaga människor, revanscher och mästarbälten. Nu beskriver han sig själv som UFC lättviktsmästare – och upptäcker att målet förändrar allt när det väl är uppnått. Vid 37 års ålder talar amerikanen öppet om pension, ett arv han redan anser vara fullbordat och den märkliga känslan av att inte längre ha någon framför sig att jaga.
”Jag har alltid haft någon att jaga”
Det är nästan ett identitetsproblem som Justin Gaethje beskriver.
Under större delen av karriären har riktningen varit självklar. Någon annan har haft bältet. Någon annan har stått högre upp. Varje träningspass har kunnat kopplas till samma enkla tanke: dit ska jag.
Nu finns inte den människan längre.
– Det är en så märklig position att vara i. Det har alltid funnits en mästare. Jag har alltid haft någon att jaga. Nu när jag är mästare handlar det bara om att behålla och hålla fast vid det jag har.
Han pekar inte ut någon särskild nästa motståndare. Andra matcher i lättviktsdivisionen kommer, enligt Gaethje, att avgöra vem som till slut står mittemot honom. Arman Tsarukyan nämns som ett av namnen i rörelsen kring titelbilden, men Gaethje själv låter nästan avsiktligt distanserad från jakten på nästa rival.
– Jag vet att de bästa i världen jagar mig. Det är spelet nu. Jag vet att det kommer att bli någon av de bästa i världen.
För en fighter vars karriär länge har byggts på friktion är förändringen större än ett nytt bälte runt midjan. Gaethje beskriver sig själv som en person som behöver göra saker personliga för att hitta sitt bränsle.
– Jag är en småaktig person. Jag hade inte varit där jag är om jag inte hade tagit saker personligt. Att inte vara bäst i världen tog jag personligt. Jag vaknade med den hungern.
När jakten försvinner måste hungern komma någon annanstans ifrån.
Och Gaethje hävdar att den fortfarande finns kvar.
– Elden inom mig brinner fortfarande lika starkt när det handlar om att prestera.
Åldern han trodde skulle stoppa honom
Frågan om slutet går ändå inte längre att skjuta undan.
Gaethje säger själv att han trodde att åldern skulle bli ett större hinder än den blivit. I intervjun beskriver han hur han vid 37 års ålder presterar på en nivå som har tvingat honom att omvärdera sina egna föreställningar om hur länge karriären kan fortsätta.
– Jag presterade bättre än jag någonsin har gjort i min senaste match. Det måste jag ta med i beräkningen. Jag trodde att min ålder skulle spela större roll.
Den kombinationen gör beslutet svårare, inte enklare. Kroppen befinner sig i ett skede där varje match rimligen kan bli en av de sista, men resultaten ger honom inget självklart skäl att gå därifrån.
Gaethje har till och med försökt göra frågan konkret.
– Jag har skrivit ned allt på papper. Jag behöver fortfarande fylla på med för- och nackdelar.
Något definitivt besked kommer inte.
– När jag kommer att sluta har jag ingen aning om. Hur många matcher jag har kvar har jag ingen aning om. Det har varit en match i taget sedan första dagen och jag kommer fortsätta på det sättet.
Beslutet tänker han heller inte fatta ensam. Familjen, tränarna och människorna runt honom har fått en roll som växer ju närmare slutet han kommer.
– Jag litar verkligen på mitt team och min familj när de här besluten ska fattas. Jag litar på att mitt team tar samtalet med mig när det behövs.
”Jag känner att mitt arv är fullbordat”
Det finns fighters som jagar ett avslutande resultat därför att hela karriärens eftermäle tycks vila på det.
Gaethje pratar inte som en av dem.
När frågan om hans legacy kommer är svaret ovanligt odramatiskt för en man vars yrkesliv till stor del har bestått av dramatik.
– Om jag ska vara helt ärlig känner jag att jag har fullbordat mitt arv.
Han återkommer särskilt till förlusten mot Max Holloway och vad den betydde för berättelsen som följde. I Gaethjes egen beskrivning blev nederlaget inte en fläck som måste suddas bort, utan en nödvändig del av det som senare gjorde framgången större.
– Den där Max Holloway-matchen var en enorm byggsten för personen och arvet jag har skapat. Utan den hade den här segern inte varit lika speciell.
Ilia Topurias senare framgång mot Holloway får också en plats i Gaethjes egen historieskrivning. När han resonerar om karriären låter den mindre som en rak väg mot perfektion och mer som ett antal nederlag och revanscher som med tiden har börjat passa ihop.
– Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv.
Den formuleringen säger något om var Gaethje befinner sig. Han pratar inte längre bara om nästa match. Han betraktar berättelsen bakåt.
Ändå finns en detalj som hindrar intervjun från att kännas som ett avsked.
Rekordet bleknar – bältena består
När Gaethje testas på sin egen karriärhistoria minns han vissa ögonblick omedelbart. Den professionella debuten mot Kevin Croom sitter kvar. Tolvsekunderssegern mot Drew Fickett likaså.
När frågan kommer om antalet professionella segrar blir han däremot osäker.
25? 26? 27?
Intervjuaren landar till slut i siffran 28.
Gaethje skrattar åt hur snabbt åren försvunnit.
– Man slutar bry sig om sitt record när man kommer till de här stora matcherna.
Vad återstår då?
– Pengar och bälten.
Det är en nästan brutalt enkel summering från en fighter som samtidigt nyss talat om arv, familj och pension. Kanske är det också därför slutet fortfarande är svårt att definiera. Så länge de stora matcherna finns kvar har Gaethje fortfarande något konkret att mäta sig mot, även när den gamla jakten på toppen redan är över.
Och när han får välja en tidigare motståndare – eller rival – som han helst skulle vilja möta igen, dröjer han först.
Charles Oliveira och Holloway passerar genom resonemanget. Gaethje skämtar om att Topurias resultat mot dem gör att han kan intala sig att gamla oförrätter redan är reglerade.
Till slut kommer ett annat namn.
– Jag skulle vilja få tyst på honom.
Det låter inte som en man som helt har gjort sig färdig med att ta saker personligt.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
