I begynnelsen hade Bellator ett tydligt syfte. Organisationen skulle vara UFC:s seriösa motpart. Här skulle sportsliga meriter väga tyngre än underhållningsvärdet. Vill du utmana om titelbältet? Visst, du måste bara vinna en 4- eller 8-manna turnering först. Vann du inte turneringen, eller förlorade du titelmatchen? Vill du ha en ny chans? Då måste du vinna ytterligare en turnering.
Detta var Bjorn Rebneys vision när han år 2008 grundade Bellator. Det var i hans organisation som ”The Toughest Tournament in Sports” skulle hållas. Turneringarna sträckte sig normalt över tre månader och dess funktion var att plocka fram nästa titelutmanare.
Nästan omgående fick de ett sändningsavtal med spansktalande ESPN Deportes och åren efter det följde avtal med Fox Sports Net, NBC, MTV2 m.fl. År 2011 blev mångmiljardföretaget Viacom storägare i organisationen och galorna började sändas på Spike TV, samma kanal som UFC växte sig stora på.
Det gick bra för Bellator. De var ohotade som den näst största MMA-organisationen i Nordamerika och levererade stabila siffror på Spike varje fredag. Bjorns vision levererade. Bellator skulle inte vara en plats för de fighters som inte platsade i andra organisationer, andra sorteringen. Bellator ville skapa sina egna stjärnor genom turneringsformatet. Här kunde man minsann inte valsa in och få en titelmatch serverad enkom för att man hade en känd nuna och hade mål i mun. Fans som var trötta på UFC:s mer frikostiga matchmäklande tydde sig snart till Bellator.
Modellen var dock en smula problematisk. Den satte käppar i hjulen för omedelbara returmatcher när det hade varit det vettigaste alternativet. Den fantastiska titelmatchen i lättvikt mellan Michael Chandler och Eddie Alvarez var en sådan (och returmatchen kom slutligen till stånd, utan turnering). Bellator höll initialt hårt på sina principer, men snart började man tumma på dem. Sannolikt var pressen från Viacom att matcha de atleter som var hetast för tillfället stor.
Turneringsmodellen förde även med sig andra problem. Den tvingade Bellator att hålla ett väldigt stort antal galor, nästan en varje fredag året om. Evenemangen stack sällan ut från varandra, de upplevdes inte som ett event. Trots den stora mängden galor tog det lång tid att vaska fram nya titelutmanare. Publiken hann nästan glömma vem som var mästare i organisationen innan nästa utmanare stod redo.
Trots att modellen justerades, tidigare turneringsvinnare kunde nu få ytterligare titelmatcher utan att på nytt vinna turneringen, kvarstod många av problemen.
Bellator, och kanske framförallt dess grundare Bjorn Rebney, fick mycket dålig publicitet under 2013, delvis på grund av en kontraktsdispyt mellan organisationen och Eddie Alvarez. Hur stor betydelse denna incident hade för Bjorns framtid med Bellator är inte helt säkert, men det hjälpte knappast. Mindre än ett år senare fick han sparken. Strax därefter twittrade han ”MEXICO!!” och har sedan dess inte hörts av i offentliga sammanhang.
Ny CEO blev Scott Coker, grundaren av Strikeforce. Scott hade tydliga mål med Bellator. Det tvångsmässiga turneringsformatet skrotades. Det späckade schemat revs. Färre galor och ett friare matchmäklande skulle göra varje gala till ett event!
Scott var aldrig lika bekymrad som Bjorn över att skriva kontrakt med atleter som inte platsade i andra organisationer. Den första galan som Scott verkligen satte sin signatur på, Bellator 131, var ett tydligt exempel. Tito Ortiz vs Stephen Bonnar. Som main event. 2014. Bellator, så som vi kände det, fanns inte längre.
Man kan tycka vad man vill om matchen (den var usel) eller upptakten med maskerade män och personliga påhopp (jag har kvar märken efter skämskudden), men resultatet går inte att förringa. Detta var den mest sedda MMA-matchen på kabel-tv 2014. Samma kväll som Fabricio Werdum mötte Mark Hunt på PPV:n UFC 180 för interimbältet i tungviktsklassen.
Visst, det är lite ledsamt att två fighters som är så långt ifrån sin atletiska topp drar sådana siffror. Men vet ni vad galan var, som helhet? Den var kul.
Joe Shilling mötte Melvin Manhoef, vilket i princip var en kickboxningsmatch med små handskar i en bur. Den levererade precis de fyrverkerier som förväntades. Will Brooks mötte Michael Chandler i en underhållande match, om än med ett något märkligt slut, om lättviktsbältet. Entréerna var pampiga. Atleter du aldrig hört talas om behandlades som kungar, och uppfattades därför också som sådana av publiken. Det var något annorlunda. Det var … kul.
Jag förstår att de som prisat Bellator för att de hållit det sportsliga högre än underhållningsvärdet nu är besvikna. För mig, som tycker att UFC håller en helt acceptabel nivå vad gäller att lyfta fram det rent sportsliga, så fyllde det gamla Bellator ingen funktion. Det var inte det sportsliga jag saknade.
Jag förstår än mer de som oroar sig för hur UFC kommer reagera på Bellators framgångar. Jag vill nämligen inte heller att UFC ska bli mer show än vad det redan är. Var sak har sin plats. Dessvärre tycks oron vara befogad. Utan Scott Coker vid Bellators roder tvivlar jag starkt på att UFC hade skrivit kontrakt med CM Punk. Detsamma gäller den gamla publikfavoriten Cro Cop. Men det är ett annat problem, en annan diskussion.
Kontentan är att Bellator 2.0, som Scott själv har kallat förändringen, erbjuder något som saknats. Showen. Jag tittade inte på Pride enbart för den sportsligt höga nivån, jag tittade för att det var en underhållande show. Jag ser verkligen fram emot helgens gala, den (dessvärre skadedrabbade) brittiska invasionen. Det påverkar inte mitt intresse för UFC:s gala, det är två olika behov som mättas.
Om Bellator ger mig en show så kan jag titta bort när de matchar Kimbo Slice med Ken Shamrock eller när Stephan Bonnars steroidsvultna hängpecs gungar förbi i rutan. Lite spektakel överlever vi.
