”Slå han på käften!”, skanderade 26 000 euforiska fans så att taket nästan lyfte. Hejaramsan som numera har blivit The Mauler-fansens signum kan få den mest luttrade sportfantast att dra öronen åt sig.
Men trots att den svenska MMA-kulturen kan framstå som blodtörstig och barbarisk, framhålls den allt oftare som förebild för resten av MMA-världen.
I helgen sändes premiäravsnittet av Sport i P1, en programserie om idrott ur ett kulturellt och socialt perspektiv. Temat för dagen var supporterkulturer och inbjuden var författaren tillika Bajensupportern Katarina Kuick, för att prata om sin kärlek till klubben. Hon gjorde också sitt bästa för att bekräfta den gängse bilden av supportern som en masochistisk figur med särskild oförmåga att skilja favoritlagets öde från sitt eget. Framförallt betonade hon det rituella behovet av gemenskap och andakt: att få dela glädje och sorg tillsammans med den 15 000-hövdade församlingen varje söndag och sjunga hymner.
– ”Den religiösa extasen finns där. Den blir ett tempel. Om inte Söderstadion hade rivits hade jag velat få min aska spridd där”.
Berättelsen om idrott som kyrkans ersättare i ett sekulärt samhälle är varken ny eller originell. Däremot är den ofta tillrättalagd för att passa vår självbild. Och det är förståeligt, eftersom det sällan känns särskilt sofistikerat att stå på en läktare och vråla. Lättare då om det primitiva beteendet kan förses med en finkulturell fernissa och sakral inramning.
Men föreställningen om idrott som semireligiös kanalisering används inte bara av mer belevade supportrar för att slippa associeras med den negativa bilden av sportfans som förtappade soffpotatisar med en öl i handen. Den hänger också samman med hur vi mer eller mindre medvetet kontrasterar den europeiska kulturen mot resten av omvärlden.
I Nordeuropa är supportrarna, som vi alla vet, själfulla och folkliga. Lagom passionerade, och med hjärtan som blöder för favoritlaget. I andra delar av världen är läktarkultur snarare ett annat ord för sociala protester och motsättningar. Som exempel nämner Katarina Kuick både hur Balkankrigets första tendenser kunde spåras till fotbollsläktarna, och att det var egyptiska ultrassupportrar som senare kom att agera förtrupper under protesterna på Tahirtorget. I USA, å andra sidan, är idrotten genomkommersialiserad och totalt själlös. Eftersom jänkarna aldrig utvecklat någon genuin supporterkultur à la fotboll är varje idrottsevent därför bara en förevändning för att sälja så mycket merchandise och reklamtid som möjligt.
Eller?
I Sport i P1 berättas även om en annan sida av den amerikanska sportvärlden. På en parkeringsplats i Queens, utanför New York Mets arena, har horder av baseballfans träffats för att ägna sig åt så kallad tailgating. Det vill säga ha picknick i bagageöppningen på en bil. Matchen är väldigt viktig, menar de, men den egentliga höjdpunkten är att äta och dricka tillsammans före och efter match. Och till skillnad från Katarina Kuick, som erkänner att hon egentligen inte är intresserad av sport trots att hon älskar Hammarby, säger de matglada fansen på parkeringsplatsen att de bryr sig mer om bra idrottsprestationer än om vem som vinner.
– ”I Europa är fansen väldigt passionerade. Det är vi här också. Men jag är ett baseballfan, och det spelar ingen roll vilka som spelar. Vi vill se bra kamp”, som en av de unga männen uttrycker det.
Det här bekräftas också i en amerikansk enkätstudie från 2008, där 200 besökare vid en MMA-gala för amatörer (75% män, de flesta män i åldrarna 18-24) fick besvara frågor om varför de tittade på MMA. Som överlägset främsta anledning till varför de besökt galan listade de ”sportintresse”, tätt följt av ”drama” och ”estetik” (alltså teknik). Först på femte plats, av tio, listade de ”våld”. Av den fjärdedel kvinnor som svarade angav de flesta ”drama” och ”estetik” som främsta skäl, men också sportens sociala aspekter. Även här hamnade ”våld” på plats nummer fem. En majoritet svarade också att de föredrog de lättare och mer teknikbaserade viktklasserna framför de tyngre.
Även om dylika studier alltid bör tas med en nypa salt, eftersom risken finns att folk förmedlar en överdrivet positiv bild av sig själva, ger det en trolig förklaring till varför MMA hela tiden växer som publiksport.
I avsaknad av klubbkulturer verkar många MMA-supportrar drivas främst av sin kärlek till sin idrott. En del fans har såklart favoritfighters som de hejar lite extra på, men lika ofta hålls den här ganska enögda typ av supporterkultur tillbaka för ett hyllande av totalupplevelsen: teknik, kamp och spänning. Detta förklarar möjligtvis också varför Anthony ”Rumble” Johnson applåderades av besvikna svenskar efter sin vinst över Alexander Gustafsson.
När UFC kom till Sverige talade de om oss som en ”fantastisk marknad” och Dana White kallade den svenska publiken för den mest högljudda och den kunnigaste i världen. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på att de svenska MMA-fansen har hämtat det bästa från flera supportervärldar. Bara här verkar den europeiska läktarkulturens klackar och sång sammanföras med den amerikanska förkärleken för totalupplevelser och japanernas omvittnade förståelse för avancerade grapplingtekniker.
Så även om MMA-publiken sjunger ramsor som får många fotbollsfans att rynka på näsan, har jag upplevt stämningarna på UFC-galorna i Sverige och i England som mer kamratliga än på de allsvenska matcher som jag har bevistat.
Eller för att tala med Gary Lineker: till skillnad från fotboll är MMA inte en enkel sport, där 22 män jagar en boll under 90 minuter och två gäng till sist träffas för att slåss i parken.
Denna krönika publicerades ursprungligen den 12 maj 2015, men är nu aktuell igen med tanke på allt supporterkaos under pågående fotbolls-EM.
