Idag firar UFC 20 år, efter en turbulent resa från de primitiva slagsmålens epok till den industri som sporten har blivit. Veckans lista blir en tillbakablick på milstolparna som passerades för att ta UFC och sporten MMA till den plats de har idag.
12 november 1993: UFC 1
Under arbetsnamnet ”War of the worlds” utvecklade tre personer grunden för vad som skulle bli UFC. Den äventyrlige affärsmannen Art Davie gick samman med Rorion Gracie, den medlem av familjen Gracie som främst ville göra affärer av kampstilen de skapat. Tillsammans med regissören John Milius utvecklades konceptet för en tävling som skulle ge det slutgiltiga svaret på vilken kampstil som var bäst. Till en början planerades en dramatisk tävling i stil med kampsportsfilmerna Bloodsport eller Enter the dragon, komplett med eld, vallgravar och vilda djur runt tävlingsytan. På grund av tekniska och ekonomiska skäl valde man till slut en enklare modell med en åttakantig stålbur i en vanlig idrottshall, ett koncept som sedan dess inte har förändrats. Under namnet Ultimate Fighting Championships arrangerades den första turneringen med åtta deltagare. Projektet var tänkt som en engångsföreteelse, men blev en oväntad succé. Davie kunde nöjt konstatera försäljningen av 86 000 Pay-per-views och Rorion såg sin lillebror Royce Gracie vinna turneringen. På grund av framgången blev det en gala till, följt av en till, och så vidare tills grunden för en ny sport hade skapats.
7 april 1995: UFC 5
UFC införde en tidsgräns på 36 minuter vilket utnyttjades till fullo i den sövande tråkiga huvudmatchen mellan Royce Gracie och Ken Shamrock. Matchen dömdes som oavgjord då ingen lyckades avsluta. Efter elva raka segrar i oktagonen tvingades familjen Gracie erkänna sig delvis besegrade. Detta skylldes på tidsbegränsningen som gick emot familjens filosofi för hur de fightades. Gracies lämnade därför UFC vilket innebar att sporten ställdes på egna ben och inte längre var kopplad till Rorions marknadsföring av jiu jitsu. Företaget WOW Promotions som ursprungligen skapade UFC, sålde sina andelar till Pay-per-view-företaget SEG, som skulle fortsätta driva organisationen fram till att Zuffa tog över.
Senator McCain lyckades nästan stoppa skapelsen av MMA i samband med UFC 9.
17 maj 1996: UFC 9
UFC 9 ”Motor city madness” var den första galan som saknade en turnering, men är framför allt ihågkommen som galan där man officiellt inte fick slå motståndaren med knuten näve. Den märkliga regeln bottnade i att republikanske senatorn John McCain givit sig ut på ett korståg mot sporten. McCain införde den ökända beskrivningen ”mänsklig tuppfäktning” och skrev personliga brev till guvernörerna i samtliga stater i USA, med en uppmaning att förbjuda sporten. På grund av angreppet från en så mäktig man som McCain, påbörjades en kampanj från UFC:s sida för att rentvå sitt rykte och sträva mot att bli en accepterad sport. De regellösa gladiatorspelens era led mot sitt slut.
På UFC 17 uppmanade den olympiske guldmedaljören och UFC-ambassadören Jeff Blatnick journalister att använda begreppet Mixed martial arts, vilket introducerade sportens nya namn.
1997-2000: NHB blir MMA
Regeländringarnas tid i oktagonen såg en lång rad av förändringar i syfte att skapa en legitim sport. Det skulle även bli början på slutet för UFC i SEG:s regi och den ekonomiskt svagaste perioden i organisationens historia. UFC 14 införde obligatoriska handskar och UFC 15 innebar slutet för skallningar och attacker mot skrev och bakhuvud. Vid den här tiden hade inte sporten något officiellt namn, men kallades i folkmun för No holds barred (NHB) vilket antydde ett slagsmål utan regler. I en åtgärd för att tvätta bort stämpeln av regellös kamp infördes därför begreppet Mixed martial arts (MMA) på UFC 17. På UFC 21 infördes systemet med femminutersronder och även 10-point-must som protokoll för poängbedömning. Trots alla insatser för organisation och regelsystem gick det allt sämre för UFC och den 23:e galan släpptes inte ens på video. Därmed inleddes den mörkaste perioden i UFC-historien. Ekonomiska problem och motstånd från allmänheten hindrade distribution av galorna, sporten tappade tittare och publik. UFC 28 markerade början på MMA som modern sport, och slutet för gamla UFC i mer än ett avseende. Galan var den första som sanktionerades av en idrottskommission i USA och införde även strikta viktklasser. Sporten hade städats upp och blivit organiserad men åtgärderna kom för sent. SEG gick på knäna och efter UFC 29 i Japan såldes varumärket till Zuffa för blygsamma två miljoner dollar.
23 februari 2001: UFC 30
Den första galan sedan UFC blev uppköpt av Zuffa, företaget som skapats av managern och boxningstränaren Dana White i samarbete med barndomsvännerna Lorenzo och Frank Fertitta som skapat sig en förmögenhet inom casinobranschen. Några större förändringar i regler och format skedde inte, det jobbet var redan gjort av SEG. Resurserna lades istället på marknadsföring och lobbying. Zuffas första åtgärd var att jobba för sanktionering och återställa marknaden för video och Pay-per-view.
28 september 2001: UFC 33
Seger och nederlag på samma kväll när två milstolpar passerades. Zuffa hade till slut lyckats få sanktionering från Nevadas idrottskommission (NSAC) och kunde därmed börja arrangera galor i Las Vegas. Bakslaget var att UFC 33 inte levererade någon minnesvärd underhållning. Efter en kväll av anonyma matcher var intresset för UFC rekordlågt. Sedan dess har det varit något av ett talesätt för Dana White att dra paralleller till UFC 33, när UFC-bossen är riktigt besviken på en gala.
22 november 2002: UFC 40
Trots sanktionering, ökad marknadsföring och bättre distribution av galorna, var UFC en förlustaffär för Zuffa. Bröderna Fertitta började tvivla på sin investering och Dana White lyckades knappt övertala sina partners att fortsätta. En avgörande ljusglimt syntes på UFC 40, som helt och hållet byggdes runt rivaliteten mellan Tito Ortiz och Ken Shamrock. Med sportens två främsta namn inom marknadsföring och hype ställda mot varandra, fick UFC ett lyft. Tittarsiffrorna var fyra gånger högre än vanligt, vilket tillfälligt blåste liv i den döende organisationen. Trots förlustsiffror på 34 miljoner dollar fann Zuffa en anledning att kämpa vidare.
Vildsint slagväxling på kabel-tv blev räddningen för Zuffa.
9 april 2005: Ultimate fighter-finalen
I en sista ansträngning för att öka UFC:s popularitet satsade Zuffa på en dokusåpa, The ultimate fighter. Efter att ha blivit nekade av ett flertal tv-kanaler nappade till slut Spike TV på erbjudandet, förutsatt att Zuffa betalade hela kalaset själva. 10 miljoner dollar investerades i serien, vilket förmodligen hade blivit sista gången som Fertittabröderna lade in mer pengar om inget förändrades. Men serien blev en hygglig framgång och finalen skulle bli sportens stora genombrott. I synnerhet matchen mellan Stephan Bonnar och Forrest Griffin, som enligt legenden var den avgörande anledning till varför MMA slutligen nådde ut till en mainstream-publik. Galan markerade en tvär vändning för UFC, som efter tio år av sjunkande popularitet började vända uppåt. Första galan efter att serien visades, UFC 52, drog dubbelt så många tittare som den tidigare succén UFC 40.
2006-2007: UFC tar över
Stärkta av sina ekonomiska framgångar gick Zuffa på offensiven via två fronter. Konkurrenter som IFL, WEC, WFA och Pride FC blev måltavlan för en aggressiv expansion. Zuffa blockerade de andra galornas försök att nå ut till en större tv-publik och köpte upp varumärken när den ekonomiska situationen blev för svår för konkurrenterna. UFC blev starkt kritiserade för sin strävan efter monopol, men vid det här laget var striden avgjord. Med köpet av Pride FC våren 2007, föll den sista utmanaren till den växande giganten. Samtidigt som expansionen skedde, började Zuffa därtill jobba hårdare med legalisering och lobbying. Marc Ratner från NSAC, som en gång i tiden allierade sig med senator McCain för att stoppa sporten, blev Zuffas nya vapen som politisk ambassadör. Den politiskt korrekta epoken hade inletts, samtidigt som utmanare och konkurrenter kördes över.
11 juli 2009: UFC 100
Poetiskt nog markerade den hundrade galan (som egentligen var gala nummer 133) ett stort lyft i UFC:s strävan att bli mainstream. Tack vare värvningen av wrestlingprofilen Brock Lesnar fick galan uppmärksamhet i medier som tidigare hade ignorerat UFC. Resultatet visade sig med 1,7 miljoner sålda Pay-per-views vilket förde upp MMA till samma nivåer som proffsboxningens stormatcher. I ett historiskt perspektiv markerade galan slutet på UFC:s motgångar och början på stormaktstiden. Två år senare krossade UFC alla tidigare publikrekord med att sälja ut Rogers centre i Toronto, Kanada. 55 724 människor kom för att se nationalhjälten George St. Pierre, tre år på raken utnämnd som Kanadas främste idrottsman, försvara sin titel på UFC 129.
12 november 2011: UFC on FOX 1
Det sista steget mot mainstream togs för två år sedan efter att UFC tecknat ett avtal med nätverket FOX. MMA nådde därmed den högsta mediala nivån som existerar, vilket i praktiken bekräftade att UFC var jämförbart med vilken annan publiksport som helst. Även om nätverket har haft en djup svacka under det senaste året, har UFC gått framåt tack vare avtalet. UFC on FOX 1 sågs av 5,7 miljoner amerikaner vilket inte bara var ett nytt rekord för MMA, utan dessutom en högre siffra än någon boxningsmatch fått de senaste tio åren.
12 november 2013: UFC idag
På dagen 20 år efter att UFC skapades är organisationen större än begreppet MMA och expansionen är global. Galorna ses av miljontals tittare i USA och når ut till 150 länder. Evenemang arrangeras regelbundet i USA, Kanada, Brasilien, England och Japan, samtidigt som listan över länder som haft besök av oktagonen är uppe i 14 stycken. The ultimate fighter är uppe i arton säsonger och dokusåpan har börjat exporteras till andra länder. Varumärket som en gång köptes av Zuffa för två miljoner dollar, beräknas idag vara värt runt 3 miljarder dollar. Man kan sammanfatta alla superlativ med att konstatera att en sensationslysten idé på 20 år har vuxit till något som knappt kan bli större i något avseende.
