Han ledde mot Belal Muhammad och fick det avsked han drömt om inför hemmapubliken. Men bakom Ben Askrens sista framträdande dolde sig en kropp som inte längre fungerade som förr. Nu berättar den tidigare MMA-stjärnan varför comebacken också blev ett definitivt farväl – och varför han aldrig tänker tävla igen.
När den tredje perioden började visste Ben Askren redan hur det skulle sluta.
På resultattavlan stod det 3–0 till den tidigare UFC-profilen. Publiken i Milwaukee hade börjat drömma om ett osannolikt slut på en av kampsportens mest anmärkningsvärda återkomster. Men i Askrens huvud handlade tankarna inte om ledningen eller om att vinna den sista matchen i karriären.
De handlade om benen.
– När jag gick tillbaka till hörnan efter andra perioden visste jag att benen i princip var slut. När Belal kom ut och ökade tempot i tredje tänkte jag bara: ”Hur ska jag ens kunna stå upp?” Jag försökte lösa det, men det gick inte.
Resultatet blev till slut oviktigt. Att Askren ens stod på mattan var ett mirakel.
För drygt ett år sedan kämpade den tidigare Bellator- och ONE-mästaren för sitt liv efter en aggressiv lunginfektion. Han låg i koma, genomgick en dubbel lungtransplantation och började därefter om från en punkt där vardagliga rörelser var en utmaning. Vägen tillbaka till elitidrott blev därför inte en fråga om teknik eller vilja, utan om att lära känna en kropp som fungerade på helt nya villkor.
– Jag kunde inte ens stå upp av egen kraft. När jag började träna igen var tröttheten något helt annat än allt jag upplevt tidigare.
Efter matchen rättade han också en detalj från sitt första segertal.
– Jag sa fel när jag pratade om lungorna. Mina lungor är faktiskt bra. Det är benen som ger upp varje gång.
Tränade utan att veta var gränsen gick
Ingen kunde tala om för Askren hur kroppen skulle reagera efter transplantationen. Han hade ingen att jämföra sig med och ingen tidigare erfarenhet att luta sig mot.
I stället blev månaderna inför comebacken ett experiment. Vecka efter vecka pressade han sig till total utmattning för att försöka flytta gränsen lite längre fram. Framför allt använde han långa, brutala pass på airbike – inte för att förbättra tekniken, utan för att ta reda på hur mycket kroppen faktiskt tålde.
– Jag känner ingen som har gjort det jag gjort och sedan försökt tävla igen. Jag flög helt blint.
Just därför höll han också sina fysiska begränsningar hemliga inför matchen.
– Jag ville inte ge Belal någon gameplan. Jag visste att mina ben inte klarar sex minuter i högt tempo. Därför behövde jag kontrollera matchen och hålla nere tempot så länge som möjligt.
Planen fungerade längre än många hade trott. Ledningen mot den regerande UFC-mästaren blev samtidigt ett kvitto på att brottningsinstinkten fortfarande fanns kvar, även om kroppen inte längre kunde följa med.
Två månader före galan övervägde Askren ändå att skjuta upp comebacken. En cytomegalovirusinfektion tvingade honom till en lång medicinsk behandling som bromsade återhämtningen precis när träningen skulle trappas upp.
– Jag trodde att behandlingen skulle ta fyra veckor, men den blev ungefär elva. Det satte tillbaka mig ganska mycket.
Till slut bestämde han sig för att sluta vänta.
– Jag visste inte när jag skulle känna mig redo. Jag bestämde att det här datumet fick bli dagen då jag gjorde det.
Därför stänger han dörren
Den naturliga frågan efter matchen blev om det verkligen var slut. Askren säger själv att han fortfarande blir lite starkare för varje vecka och att utvecklingen fortsätter.
Ändå finns ingen lockelse i att göra en ny comeback.
För honom handlar beslutet inte om kroppen, utan om identitet.
– Jag behöver inte brottas längre. Jag har andra saker jag vill göra. Att vara tävlande är inte den jag är. Det är något jag har gjort och något jag varit bra på.
Han konstaterar att många skämtat om att han pensionerat sig flera gånger tidigare, men gör en tydlig skillnad mellan de olika kapitlen. MMA-karriären avslutades redan för flera år sedan. Boxningsmatchen mot Jake Paul beskriver han som ett engångsäventyr. Den här gången lägger han däremot undan brottarskorna för gott.
I dag ser han sig främst som tränare, företagare och pappa. Den enda sportsliga ambition han fortfarande har är att bli tillräckligt stark för att kunna ge de mest lovande ungdomarna på den egna brottningsakademin den sparring de behöver.
– Vi har några otroligt bra ungdomar. Tidigare var det alltid jag som kunde pressa dem. Just nu är jag inte där, men förhoppningsvis kan jag komma tillbaka till den nivån.
Ett avsked inför familjen
Matchen i Milwaukee blev speciell av fler skäl än själva comebacken. Den avgjordes på Askrens 42-årsdag och var dessutom första gången hans barn såg honom tävla.
Under MMA-karriären valde han medvetet att hålla dem borta från arenorna.
– Fighting är ganska våldsamt och de var för små för att förstå det.
När han klev ut inför hemmapubliken blev det svårt att hålla känslorna i schack.
– Alla stod upp. Det var nästan så att jag började gråta. Men sedan var det dags att brottas.
Efter matchen blev firandet kort. Som lungtransplanterad lever Askren fortfarande med ett kraftigt nedsatt immunförsvar och ville lämna arenan innan tusentals åskådare strömmade ut.
– Det var 6 000 personer där. Jag kunde inte stanna kvar. Jag ville inte riskera att bli sjuk.
Så ser han på Colby Covington
Under intervjun kommenterade Askren även Colby Covingtons seger mot Arman Tsarukyan. Sportsligt var han inte förvånad över utgången, men relationen mellan de båda tidigare UFC-profilerna är fortfarande frostig.
– Jag försöker att inte bära på agg, men Colby gnider mig åt fel håll eftersom han hela tiden säger dåliga saker om människor.
Det som framför allt fick Askren att reagera var Covingtons kommentarer om Belal Muhammads hustru under presskonferensen.
– Det var bara äckligt. Jag förstår att trash talk är en del av sporten, men ge dig på Belal då. Hans fru har inte bett om att bli indragen. Jag tycker att mycket av det Colby gör är ganska osmakligt.
När Askren själv blickar tillbaka på karriären är det inte mästerskapen eller de stora segrarna han tror kommer att definiera hans arv.
Den sista matchen blev inte ihågkommen för att han ledde mot en UFC-mästare eller för att han förlorade när kroppen till slut sa ifrån. Den blev ihågkommen därför att en man som för ett år sedan kämpade för sitt liv fick möjligheten att själv bestämma hur berättelsen skulle sluta.
– Om folk kommer ihåg mig för något så blir det nog hur jag hanterade motgångarna och hur jag tog mig tillbaka.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
