Fem års väntan tog slut på drygt en minut. Conor McGregors efterlängtade återkomst mot Max Holloway blev inte den klassiska huvudmatch som UFC hade byggt hela sommaren kring, utan ett brutalt exempel på hur snabbt en MMA-karriär kan förändras. När dammet lagt sig var tre av sportens största profiler överens om en sak – men de såg också helt olika lärdomar i det som hände.
Las Vegas hade väntat i dagar på ögonblicket. Tusentals fans fyllde T-Mobile Arena, hotell och kasinon sjöd av förväntan och UFC hade återigen byggt ett helt event kring den största stjärnan sporten någonsin producerat. Conor McGregor skulle äntligen göra sin första match på fem år.
Sedan tog det slut.
En flygande öppningsspark, en olycklig landning och ett knä som vek sig förändrade allt. Max Holloway fick sin seger, men inte den kamp han tränat för. Publiken blev kvar med en känsla av tomhet, samtidigt som ett annars lysande matchkort omedelbart hamnade i skuggan.
Daniel Cormier, Demetrious Johnson och Michael Bisping drog alla samma slutsats efter galan. UFC 329 var en av årets bästa galor – men den kommer ändå att bli ihågkommen för matchen som aldrig hann börja.
“Hade sparken träffat hade alla hyllat honom”
Daniel Cormier ville snabbt nyansera den kritik som började riktas mot McGregors aggressiva öppning.
Många reagerade direkt på att irländaren kastade sig fram med en flygande spark redan under de första sekunderna, men Cormier menade att efterklokhet ofta färgar analysen. Hade tekniken träffat rent hade samma människor sannolikt beskrivit den som ett genialiskt drag.
Han pekade på hur flera ikoniska ögonblick i UFC:s historia fötts ur just den typen av chansningar. Jorge Masvidals berömda flygande knä mot Ben Askren och Fabricio Werdums överraskningsattack mot Travis Browne nämndes som exempel på tekniker som såg våghalsiga ut – men hyllades eftersom de fungerade.
Cormier tror dessutom att få människor verkligen kan förstå den psykologi som omger en McGregor-comeback.
– Det finns ingen annan känsla än att gå in i en fullsatt arena för en stor MMA-match, resonerade den tidigare dubbelmästaren.
Efter fem års frånvaro, enorm mediebevakning och publikens förväntningar är det, enligt Cormier, fullt möjligt att adrenalinet drev McGregor att försöka skapa ett magiskt ögonblick direkt från start.
Den här gången gick det inte.
Johnson såg något helt annat
Där Cormier fokuserade på psykologin tittade Demetrious Johnson på det rent tekniska.
Den tidigare UFC-mästaren fastnade direkt för landningen. Han menade att McGregor inte föll därför att han blev träffad eller tappade balansen, utan därför att knät helt enkelt inte höll när kraften absorberades efter sparken.
Johnson har själv erfarenhet av allvarliga knäskador och beskrev hur små detaljer i en landning kan avgöra om ett ligament klarar belastningen eller inte. Därför ville han inte heller spekulera i om McGregor redan var skadad inför matchen.
I stället betonade han hur oförutsägbar sporten är.
MMA kräver att utövarna tränar boxning, sparkar, brottning, nedtagningar och grappling under samma träningsläger. Belastningen på kroppen är enorm och ibland räcker en enda rörelse för att månader av förberedelser ska vara över.
Johnson såg ingen anledning att ifrågasätta McGregors professionalism eller uppladdning. För honom var det snarare ännu ett brutalt exempel på hur lite som skiljer succé från katastrof.
Bisping: “Sporten är obarmhärtig”
Michael Bisping befann sig på plats i arenan och beskrev besvikelsen som nästan fysisk.
Han hade följt hela veckan bakom kulisserna och såg hur McGregors återkomst dominerade samtalen överallt i Las Vegas. Fans hade rest från hela världen, lagt stora summor på biljetter och byggt sina semestrar kring den här kvällen.
När huvudmatchen tog slut efter drygt en minut blev kontrasten enorm.
Bisping trodde inte heller att McGregor kom in skadad. Tvärtom pekade han på uppvärmningen bakom scenen, där irländaren enligt honom såg ut att röra sig helt normalt innan burdörren stängdes.
Det som däremot oroade honom var framtiden.
Den forne mellanviktsmästaren talade utifrån egna erfarenheter och beskrev MMA som en sport där nästan ingen lämnar karriären oskadd. Han berättade om sina egna permanenta problem efter år av tävlande och menade att ännu en lång rehabilitering kan bli ett mycket större beslut för McGregor än många inser.
När en fighter närmar sig 40-årsåldern och redan har tjänat mer pengar än de flesta idrottare kan drömma om förändras också drivkrafterna.
Frågan blir inte längre om kroppen kan komma tillbaka.
Frågan blir om viljan finns kvar.
En gala som förtjänade mer uppmärksamhet
Det ironiska med UFC 329 är att nästan allt annat fungerade.
Paddy Pimblett fortsatte sin resa mot den absoluta toppen i lättviktsdivisionen genom att avsluta Benoît Saint Denis med en tekniskt skicklig submission. Johnson imponerades särskilt av hur Pimblett återigen visade sin förmåga att hitta avslut mitt i kaotiska grapplingsituationer, medan både Cormier och Bisping menade att engelsmannen nu förtjänar ett betydligt större namn i nästa match.
Robert Whittaker stod samtidigt för en av karriärens mest imponerande insatser.
Debuten i lätt tungvikt väckte frågor på förhand, inte minst eftersom Nikita Krylov var den klart större fightern. Whittaker svarade med att använda sin snabbhet, sitt fotarbete och sin precision för att successivt ta över matchen innan han avslutade med ett slag som enligt flera bedömare bröt motståndarens käke.
Cormier lyfte också fram Mario Bautistas seger över Cory Sandhagen som en prestation med stora konsekvenser för bantamviktsdivisionen. Johnson noterade hur Sandhagens knäproblem förändrade matchbilden, medan Bisping framför allt imponerades av Bautistas förmåga att utnyttja varje öppning när motståndaren tappade rörlighet.
Flera andra matcher höll hög klass, vilket gjorde att samtliga tre experter återkom till samma slutsats.
Hade huvudmatchen blivit den femrondare alla väntade på hade UFC 329 sannolikt hyllats som en av årets starkaste galor.
Den stora frågan återstår
Trots alla spektakulära prestationer är det ändå omöjligt att lämna UFC 329 utan att återvända till Conor McGregor.
Cormier uttryckte tveksamhet kring om irländaren verkligen vill genomgå ännu en lång rehabilitering. Bisping ställde samma fråga ur ett mänskligt perspektiv och påminde om vilket pris sporten kräver av sina största stjärnor. Johnson valde den försiktigare linjen och konstaterade att ingen egentligen vet hur omfattande skadan är förrän läkarna gjort sitt arbete.
Tre olika perspektiv.
Tre olika erfarenheter.
Men en gemensam slutsats.
Ingen ville att McGregors comeback skulle sluta så här.
Det som skulle bli en kväll där en av sportens största profiler skrev ett nytt kapitel blev i stället en påminnelse om varför MMA fortfarande är världens mest oförutsägbara sport. På några få sekunder försvann månader av förberedelser, miljontals dollar i uppbyggnad och publikens dröm om ännu ett klassiskt McGregor-ögonblick.
Nu återstår bara den fråga som kommer att dominera sporten tills nästa besked kommer.
Har vi redan sett Conor McGregors sista promenad in mot UFC-buren?
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
