Fyra förluster hade förvandlat varje träningspass till en fråga om vad som egentligen fanns kvar. På UFC 331 fick Marlon ”Chito” Vera till slut sitt svar. Efter segern över Charles Jourdain berättar ecuadorianen om tankarna på att lämna sporten, familjens betydelse och känslan av att vakna efter flera år i dvala.
Marlon Vera beskriver det som att försöka ta sig upp till ytan utan att någonsin riktigt komma dit.
Fyra raka förluster hade lagt sig över UFC-karriären. Han fortsatte träna, fortsatte gå matcher och fortsatte säga till sig själv att nästa försök kunde bli det som vände allt. Men inför mötet med Charles Jourdain på UFC 331 hade frågan blivit svårare att skjuta undan.
Hur länge går det att fortsätta om resultatet aldrig förändras?
– Det var som att jag rodde medan jag höll på att drunkna. Som en mardröm där du försöker komma upp till ytan men bara inte kommer dit. Tack och lov fick jag till slut huvudet ovanför vattnet.
Segern blev mer än ytterligare ett resultat i Veras långa UFC-karriär. Den blev beviset han själv hade väntat på.
– Alla uppoffringar, allt hårt arbete, alla sena kvällar och tidiga morgnar betalade sig. Det finns ingen hemlighet. Du arbetar hårt, fortsätter och till slut händer någonting.
”Jag kan inte förlora igen”
Utåt hade Vera försökt hålla problemen på avstånd. Han beskriver sig själv som skicklig på att kontrollera sina känslor och ovillig att bära hem tvivlet till familjen.
Bakom den kontrollen fanns ändå en betydligt mörkare verklighet.
– Jag kan inte gå till min fru och säga: ”Jag är inte tillräckligt bra. Jag klarar inte det här.” Jag är den typen som kan ta en kula mellan ögonen och ändå fortsätta framåt.
För Vera handlar envisheten nästan lika mycket om uppväxt som om idrott. Han talar om sin pappa, mamma och morfar som människor han aldrig såg ge upp, även under perioder då livet måste ha slagit hårt.
Hans egna barn har gjort frågan ännu mer personlig.
– Jag vill aldrig att mina barn ska kunna säga att pappa inte försökte, eller att pappa inte gjorde det där lilla extra för oss.
Inför UFC 331 hade han redan offentligt talat om känslan av att slåss för sin plats. Själv var han mindre rädd för att UFC skulle släppa honom än för vad ännu en förlust skulle göra med hans egen vilja att fortsätta.
– Jag tänkte inte: ”De kommer att sparka mig.” Men som man, som person, kände jag bara: jag kan inte förlora igen.
Pensionering blev aldrig ett uttalat beslut. Gränsen fanns ändå där.
– Jag sade aldrig till mig själv att jag skulle lägga av. Jag sade aldrig till någon att jag skulle göra det. Jag behandlade det bara som min comeback. Jag glömde allt annat och lade det i Guds händer.
Tillbaka till det som byggde honom
Förklaringen till förändringen söker Vera inte i någon enskild detalj.
Han tog tillbaka tidigare tränare. Brottningen, clinchen och konditionsarbetet fick större plats. Hos ett nytt gäng träningspartners hittade han tillbaka till en friare striking med armbågar, knän och mer improvisation. Jiu-jitsupassen kompletterades med hårdare fysisk träning, kosten stramades åt och sådant som tidigare fyllde dagarna fick försvinna.
Telefonen lades undan. Fritidsintressen pausades.
Träningen tog över.
– Jag gick tillbaka till att bara nöta hela dagen, varje dag. Flera pass om dagen. Det kändes bra att komma tillbaka till den skiten.
I buren märkte han skillnaden nästan omedelbart.
– Hela matchen kände jag min snabbhet och min kraft. Det var som en annan människa, men samtidigt den människa jag vet att jag är. Jag tänkte: ”Fan, har jag sovit så här länge?”
Inför tredje ronden fanns möjligheten att säkra matchen. Vera trodde själv att han hade vunnit de två första ronderna och kunde ha valt fotarbete, finter och riskminimering.
Minnet av de senaste åren vägde tyngre.
– Ena delen av hjärnan sade åt mig att ta det lugnt. Den andra sade: ”Du har varit här förut. Du vill inte vara deprimerad på måndag.” Så jag gick för avslutet.
Sonen såg allt från läktaren
När matchen bröts fanns Veras fru och tre barn på plats.
Det har blivit mer komplicerat med åren. Barnen är äldre nu. De ser kommentarerna, klippen och trollen. De förstår vad som händer när deras pappa vinner – och vad som händer när han förlorar.
Vera försöker inte skydda dem från verkligheten.
– Jag har sagt till dem: ”Om ni ser mig ligga ner är det okej att bli ledsna, men jag kommer att vara okej.”
Efter segern såg han sin elvaårige son gråta på läktaren.
För Vera var det kanske kvällens viktigaste bild.
– Det var fint att kunna visa dem att du kan misslyckas, men om du fortsätter arbeta kan du resa dig igen.
Intervjuaren räknar därefter upp ett antal historiska noteringar från Veras UFC-karriär: matcher, avslut, knockdowns och tid i oktagonen bland bantamviktarna. Vera själv verkar nästan överraskad av omfattningen.
Han har inte räknat.
Under förlustsviten hade siffrorna ändå liten betydelse. Det fanns bara en statistik som följde honom överallt.
Fyra raka nederlag.
Nu finns en annan siffra framför dem.
En seger.
– Jag gjorde allt jag kunde. Och det fungerade. Det inspirerade mig ännu mer. Jag tänkte bara: ”Wow. Det är verkligen bara hårt arbete.”
Efter år av motvind hade Marlon Vera till slut nått ytan.
Den här gången behövde han inte övertyga sig själv om att han fortfarande kunde simma.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
