Daniel Cormier gjorde nästan allt rätt. Han tränade hårdare, byggde sin karriär på disciplin och hade redan nått den absoluta världstoppen i brottning när Jon Jones kom in i hans liv. Ändå räckte det inte. Nu berättar den tidigare dubbelmästaren varför just Jones blev så svår för honom att acceptera – och varför deras infekterade rivalitet aldrig kommer att sluta i vänskap.
”Han kunde gå förbi mig ändå”
Cormier växte upp med en närmast religiös tro på hårt arbete. Hans pappa arbetade från morgon till kväll, ibland på flera jobb samma dag, och sonen tog med sig samma inställning in i brottningen. På olympisk nivå upptäckte han att konkurrenterna arbetade lika hårt. Marginalerna blev mindre, detaljerna avgjorde.
Jon Jones passade inte in i den världsbilden.
Cormier beskriver honom som den första motståndaren han mötte som tycktes ha fått något som de andra saknade. En ovanlig fysik, ett exceptionellt sinne för fighting och en förmåga att lösa problem i realtid.
– Han är väldigt lång, har ett fantastiskt fight-IQ och en otrolig uthållighet. Men han arbetade inte lika hårt.
För Cormier blev det nästan provocerande. Han hade byggt hela sitt liv kring tanken att tillräckligt mycket arbete till slut skulle väga tyngre än naturbegåvning.
Jones rubbade den övertygelsen.
– Det var första gången jag mötte någon som kunde gå förbi mig utan att arbeta lika hårt som jag gjorde. Det var svårt för mig att acceptera.
Cormier går längre än att beskriva det som frustration över ett sportsligt nederlag. Han kopplar upplevelsen direkt till varför relationen mellan dem blev så komplicerad.
– Jag kunde inte förstå hur jag kunde göra allting, arbeta så hårt och göra allt annat, och ändå kunde han gå förbi mig. Det var en av anledningarna till att jag hade så svårt att ha en relation med honom.
Respekten han aldrig kunde ta ifrån Jones
Hatet och konflikterna har aldrig hindrat Cormier från att erkänna vad han upplevde inne i buren.
När han ser tillbaka på deras andra möte är det inte Jones personlighet han fastnar vid, utan hur snabbt rivalen bearbetade information. Cormier beskriver en fighter som aldrig stod still mentalt, inte ens när matchen pågick.
– Hans analytiska hjärna arbetar varje sekund. Han letar hela tiden efter nya vägar till seger.
Cormier hade förberett sig länge för returmötet och kände att han hade verktygen för att vinna. Men Jones hittade andra lösningar.
– En sak kommer jag alltid att göra: respektera hans färdigheter som fighter. Jag har varit där inne med honom.
Cormier hade mött elitfighters under större delen av sitt vuxna liv. Jones stack ändå ut.
– Jag slog honom väldigt hårt många gånger. Han blev trött, men han fortsatte slåss.
Den sortens erkännande blir desto mer laddat eftersom det kommer från mannen som under flera år hade större anledning än de flesta att vilja såga Jones.
Nederlaget blev slutet – tills telefonen ringde
Efter deras andra möte kände Cormier först något oväntat.
Lättnad.
– Det kändes som att en vikt försvann från mina axlar. Okej, kapitlet med Jon Jones i mitt liv är över. Vi är klara.
Han reste till Hawaii med familjen och försökte lämna rivaliteten bakom sig. Kort därefter kom beskedet om Jones problem efter matchen.
För Cormier blev det ännu en brutal sväng i en rivalitet som sällan följde någon enkel sportslig logik. Han hade redan stått gråtande i oktagonen efter nederlaget. Nu tvingades han bearbeta allt igen.
– Jag behövde gå igenom den förödmjukelsen, gråta i oktagonen efter att jag förlorat. Jag behövde komma hem, samla mig och vara ett starkt exempel för mina barn.
Det mörkret blev upptakten till 2018, året då Cormier som 39-åring blev tungviktsmästare och nådde karriärens absoluta höjdpunkt.
Jones hade slagit honom. Men han hade inte avslutat honom.
Sonens fråga Cormier inte ville besvara
En av rivalitetens tyngsta konsekvenser kom långt från rampljuset.
Cormiers son var sex år gammal när pappan mötte Jones. Barnen följde ännu inte med till galorna. Morgonen efter matcherna brukade sonen ha en enda fråga.
Hade pappa vunnit?
Efter förlusten mot Jones låg Cormier i sängen med ryggen mot familjen när han hörde sonen fråga sin mamma.
– ”Mamma, vann pappa verkligen?”
Cormier var vaken men ville inte vända sig om.
– Jag ville inte göra honom besviken. Jag ville inte behöva vända mig mot honom och säga att jag inte klarade det.
Barnen omfamnade honom ändå.
Flera år senare började sonen förstå att Jones-rivaliteten innehöll mer än två matcher. Han ställde frågor om UFC 200 och varför matchen mellan dem inte blev av.
Cormiers svar var enkelt:
– Det var ett positivt test, grabben. Vi kunde inte slåss.
För sonen gick historien inte ihop. Fighters som Khabib Nurmagomedov och Max Holloway var närmast superhjältar i hans värld. En match skulle bokas, två män skulle slåss och en skulle vinna.
Historien om Jon Jones var aldrig så ren.
Vägrar spela vänskaplig
I dag säger Cormier att han inte längre förlorar sömn över Jones. Han vill inte slåss med honom utanför buren och kan utan problem uppträda professionellt.
Men någon försoningsshow tänker han inte medverka i.
– Jag ser ingen anledning att låtsas vara vänlig. Vi kan kommunicera, vara artiga och professionella. Men att skaka hand, kramas och vara kompisar? Jag tycker inte att det motsvarar verkligheten.
Cormier tror heller inte fullt ut på Jones offentliga försök att vara vänskaplig.
– Han gillar inte mig. Han gillar inte att vara omkring mig. Det spelar ingen roll hur många gånger han säger något annat.
Han betonar samtidigt att han inte umgås med Jones när kamerorna är avstängda och därför inte kan veta exakt hur rivalen är privat. Men efter åratal av konflikter har han sin egen bild.
– När han är bland folk kan han verka som en väldigt trevlig kille. Jag är bara inte säker på att det verkligen är så.
Inte heller Cormiers gamla lagkamrater har glömt. Han jämför känslorna inom sitt eget team med Khabib Nurmagomedovs läger efter den extrema rivaliteten med Conor McGregor – även om han gör en viktig skillnad.
Cormier kunde arbeta tillsammans med Jones.
Han tror inte att Khabib skulle kunna göra samma sak med McGregor efter angreppen mot familj och religion.
”Jag är glad att Jon har det bra”
Trots allt landar Cormier inte i skadeglädje.
När samtalet närmar sig slutet säger han något som hade varit svårare att föreställa sig under rivalitetens mest explosiva år.
– Jag är faktiskt glad att Jon Jones har det bra. Jag skulle inte vilja att han inte hade någonting. Han har åstadkommit för mycket inom sporten för att förlora sin frihet.
Det betyder inte att historien skrivits om.
När Cormier ombeds välja MMA främste genom tiderna lämnar han Jones utanför diskussionen på grund av dopningshistoriken. För honom väger Khabib Nurmagomedovs obesegrade facit tyngre.
– Jon Jones, hur bra han än var, har en förlust. Varför? Han gjorde ett misstag. Khabib gjorde aldrig något misstag.
Cormier kan respektera fightern, erkänna geniet och till och med önska mannen ett gott liv.
Men vänskap?
Den delen av Jon Jones-historien tänker han inte låtsas fram.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
