Innan MMA först började formas till det vi idag ser på TV, eller på en gala med våra egna förväntansfulla ögon, fanns det inga viktklasser. Det var man mot man, stil mot stil, färre regler och påminde lite mer om varför UFC valde att ha det klassiska ”gladiator-introt” för att inleda sina galor. Just när viktklasser började tillämpas är svårt att fastställa då det fanns mindre organisationer utöver den nuvarande överlägsna UFC. Utöver det har brasilianska vale tudo-organisationer funnits som cirkusattraktioner sedan 1920-talet. Just cirkusattraktioner eller ”freak shows” var ord som förknippades mycket med MMA under tidigt 1990-tal på grund av hur oreglerat det var, i synnerhet jämfört med hur det är idag. När man ser tillbaks på alla slag under bältet, storleksskillnaderna och klassiska ögonblick som Gerard Gordeu’s spark mot den liggande och grovt överviktige Telia Tulis ansikte är det kanske inte lika svårt att förstå. MMA har kommit en väldigt lång väg sedan dess, och tillämpande av fler regler och viktklassers har gjort mycket för sporten.
Viktklasser I de flesta organisationer kan och har varierat, dock skiljer sig viktklasserna vanligtvis inte mer än ett kilo i olika organisationer, oftast mindre. UCF 12 som ägde rum i Alabama år 1997 var en av de första kända galorna som tillämpade viktklasser, innan de unifierade reglerna lades i bruk. Tävlande delades då upp i hela två viktklasser där tungvikt bestod av 200lbs och allt under klassades som lättvikt. Mellanvikt introducerades på UFC 14, lätt tungvikt och weltervikt introducerades kort därefter. Det var dock inte förrän september 2000 när de unifierade MMA-reglerna tillämpades och viktklasserna vi idag känner till inom MMA sattes i bruk.
Att klara vikten har på senare år för många blivit mer en konst i att banta och få bort så mycket fett och vattenvikt som möjligt, för att sedan på matchdagen väga in på en helt annan vikt, kanske i en helt annan viktklass. Frankie Edgar får mycket uppmärksamhet kring faktumet att han ofta inte bantar mycket för att klara av lättvikt och går runt på en vikt nära den han väger in på. När han nyligen mötte Benson Henderson för andra gången påminde matchen något om de tidigare UFC dagarna då de såg ut att tillhöra två olika viktklasser. I ett mer extremt och konkret fall i viktskillnad har vi Anthony Johnsson. ”Rumble” gick upp en viktklass till mellanvikt för att möta Vitor Belfor, och vägde in på hela 11 lbs (cirka 5 kilo) över tillåten vikt. Han tvingades därefter väga in på mindre än 205 lbs på matchdagen för att få tävla. Kunde de inte lika gärna ha mötts i lätt tungvikt? Är det rättvist att gå runt, och tävla på en vikt helt annorlunda än den man väger in på? Ska man få lov att överskrida gränsen så grovt?
När en fighter inte klarar vikten ändras matchen till en catchweight-match. Wanderlei Silva och Rich Franklin har nu mötts två gånger i två olika vikter i catchweight-matcher där de helt enkelt får väga in under samma bestämda vikt. Det finns andra exempel, men catchweight-matcher brukar annars ske som ett resultat av att en fighter inte har klarat av vikten eller ”gjort en Anthony Johnson”. Det finns inga bestämda regler för hur en idrottskommission gör när en fighter inte klarar vikten, eftersom det kan bero på hur mycket fightern har vägt in på, om motståndaren går med på att mötas i catchweight och om läkarna anser att fightern klarar av att banta ner sig ytterligare. I de flesta fallen gäller det inte mycket övervikt, och fightern som inte klarade vikten får då böta cirka 10-20% av sin lön.
Är det då lönt med viktklasser? Varför använda dem när de inte följs i praktiken när fighters väl står inlåsta i en bur? Vi kan titta genom MMAs och korta historia och se att viktklasser spelat stor roll i dess utveckling. Det blir ofta enklare att banta ner sig till samma vikt desto oftare man gör det då kroppen eventuellt anpassar sig. De flesta fighters skulle nog hålla med om att det är enklare att hålla sig till ”sin” viktklass. Det finns givetvis undantag, men det blir mer lättillgängligt för majoriteten att planera och ansluta sig till en bestämd vikt. Även om den vikten endast hålls de minuterna fighters väger in och stirrar sin motståndare förargat i ögonen innan kost- och vätskeersättning konsumeras i mängder.
I slutändan hade det varit svårt att reglera hur mycket mer en fighter får lov att väga dagen de ska tävla. Hur mycket vikt får en fighter göra sig av med för att få tävla i en viss viktklass? Vissa har väldigt lätt att banta ner sig, andra har betydligt svårare. Vad som bör understyrkas är att poängen med viktklasser är att försöka matcha motståndet jämt. Som vi såg redan på den allra första UFC-galan då Royce Gracie dominerade motståndare flera viktklasser större än han själv, så är det inte alltid storleken som har störst betydelse, men att väga in på samma vikt som din motståndare är ett stort steg på vägen i rättvis och jämn tävling inom MMA.
Frågan kan då ställas om inte invägningar borde ske samma dag som matchen, för att förhindra allt för stora storleks och viktskillnader på matchdagen. Då är det ofta just bantande som ställer till det där igen. Vissa fighters bantar mer än 10 kilo inför invägningar, och det är inte bara fett som försvunnit innan Joe Rogan vrålar ut dåvarande vikt. Många fighters bastar väldigt mycket för att få bort så mycket vattenvikt som möjligt, de äter inte, dricker inte, och vissa kan ses släcka sin törst så fort de klivit av vågen. Det hade inneburit en hälsorisk för fighters om de var tvungna att tävla samma dag de vägde in, eftersom de allra flesta kommer att banta ner till tillåten vikt oavsett vilken dag invägningarna hålls. Det är lätt som åskådare att tycka att de borde väga in sig samma dag och helt enkelt anpassa sig till en annan viktklass om det skulle behövas. Men om en fighter kan klara vikten dagen innan, och trivs och tävlar bäst i den viktklassen, har inte han eller hon rätt att göra det?
En punkt som ofta kommer till tals gällande diskussioner om viktklasser är byte av viktklasser. Rich Franklin har på senare år pendlat bland mellanvikt, lätt tungvikt och tre catchweight matcher. Kenny Florian debuterade i mellanvikt men har bantat ner sig hela tre viktklasser till fjädervikt i vad som är UFC-rekord för antal viktklasser som en och samma fighter har tävlat i. Ovannämnda och ineffektivt bantande Anthony Johnsson har sedan sin welterviktdebut i UFC gått vidare till att tävla i just lätt tungvikt, efter att ha missat vikten i två raka matcher i mellanvikt. Fans har i åratal bett om att få se Georges St-Pierre lämna sin tron i weltervikt för att möta Anderson Silva för titeln i mellanvikt, som i sin tur gått matcher i lätt tungvikt.
Det finns många bra argument för att byta och testa olika viktklasser, speciellt för yngre fighters som inte alltid har växt in i sin kropp helt. Att tävla i olika viktklasser ger en chansen att själv värdera storleksövertag gentemot hur mycket kroppen tål bantningen. Det finns många fighters som har bytt viktklasser, de flesta väljer att gå ner i vikt för att utnyttja storleksskillnaden mellan fighters i en lägre viktklass så som Michael Bisping och Rashad Evans. Andra fighters som Jake Sheilds väljer att istället gå upp en viktklass.
Att byta viktklass är dock ingen dans på rosor i oktogonen. Några av problemen med att byta viktklasser är det finns risk för att inte hinna etablera sig i sin viktklass, varken fysiskt optimalt eller som fighter i en ny division. Det kan dessutom vara skadligt att ständigt gå upp och ner i vikt, då kroppen inte alltid hinner anpassa sig.
I sin helhet är viktklasser något som har hjälpt MMA att bli en sport, och gjort det enklare för organisationer och kommissioner att matcha motstånd på ett jämnare sätt. Det medför dock vissa problem med missade vikter, färre ”superfights” och hjälper absolut inte i den eviga pound for pound-debatten. De är dock nödvändiga teknikaliteter som hjälper att hålla ihop den nuvarande formen av MMA. Det är en MMA som är noggrant reglerad, i de allra flesta aspekterna förbättrad, och som vi idag kan njuta av som en ung, respekterad och underhållande sport.
– Sebastian Vendel-Martinez.
