Ingen annan fighter kan få en hel stad att kretsa kring en enda match på samma sätt som Conor McGregor. Hotellen fylldes flera dagar före galan, biljettpriserna skenade och tusentals supportrar reste till Nevada för att uppleva det som marknadsfördes som den irländske superstjärnans efterlängtade återkomst.
Combacken som aldrig tog fart
Några minuter senare lämnade publiken arenan med en helt annan känsla än den de hade betalat för, och enligt flera tidigare världsmästare blev UFC 329 en kväll som kommer att bli ihågkommen för allt som aldrig hann hända.
Det fanns egentligen ingenting som tydde på att huvudmatchen skulle sluta på det sätt den gjorde. McGregor hade inte tävlat på fem år, men diskussionerna inför galan handlade ändå om huruvida den tidigare dubbelmästaren fortfarande kunde trollbinda sporten på samma sätt som under sina största år, eller om Max Holloway skulle sätta punkt för en era som redan hade börjat blekna. När matchen väl drog i gång tog det bara några sekunder innan den berättelsen skrevs om fullständigt.
I Jackson Podcast försökte Michael Bisping, Luke Rockhold, TJ Dillashaw och Diego Lopes reda ut vad de egentligen hade bevittnat, men ju längre samtalet gick desto tydligare blev en sak. Ingen av dem såg huvudmatchen som ett vanligt nederlag. De såg den som en comeback som aldrig ens hann börja.
Bisping arbetade på plats under galan och beskriver ögonblicket då stämningen förändrades som något ovanligt, även för någon som tillbringat större delen av sitt vuxna liv runt världens största MMA-galor.
– Ingen förväntade sig det här. Besvikelsen gick nästan att ta på. Folk hade rest från hela världen och betalat enorma summor för att se honom göra comeback.
Den tidigare mellanviktsmästaren återkommer flera gånger till publiken snarare än själva resultatet, eftersom han menar att McGregor fortfarande är den enda aktiva fightern som påverkar hela sporten ekonomiskt varje gång han tävlar. När irländaren går match fylls arenorna snabbare, sponsorer investerar mer pengar och både fighters och medier märker omedelbart hur intresset stiger.
Det var också därför besvikelsen blev större än efter en vanlig titelmatch, eftersom hela veckan hade byggts upp kring tanken att UFC:s största affischnamn skulle skriva ännu ett kapitel i en redan legendarisk karriär. I stället fick publiken se McGregor tappa balansen tidigt, skada knät och aldrig komma in i matchen på det sätt som någon hade föreställt sig.
“Han hade inte samma aura”
Luke Rockhold fastnade inte i första hand vid själva skadan, utan vid det han tyckte sig se redan innan matchen hade startat. Där många supportrar fokuserade på McGregors karaktäristiska entré reagerade den tidigare UFC-mästaren på något betydligt svårare att mäta.
– Han hade inte den aura man är van att se.
Rockhold beskriver hur McGregor under sina bästa år brukade utstråla ett lugn som nästan blev ett vapen i sig, eftersom motståndarna ofta såg besegrade ut redan innan burdörren hade stängts. Den versionen såg han inte den här kvällen, och när han senare tittade tillbaka på entrén upplevde han snarare en fighter som försökte återskapa känslan från förr än en man som naturligt befann sig där igen.
Han pekar bland annat på små detaljer som många tittare sannolikt inte ens lade märke till, där McGregor justerade utrustningen, sökte efter fokus och flera gånger såg ut att försöka samla sig innan matchen drog i gång. För Rockhold blev det därför inte bara en fråga om ett skadat knä, utan också om vad fem år utanför tävling faktiskt gör med en idrottare, oavsett hur stor stjärnan råkar vara.
Bisping håller däremot inte med om att kroppsspråket avslöjade någon skada redan före matchstarten. Han avfärdar teorierna om att McGregor skulle ha varit begränsad under uppvärmningen och menar att mycket av det som senare spreds på sociala medier överanalyserades i efterhand.
– Vi har alla tappat balansen när vi tagit av oss skorna.
För honom handlar huvudmatchen i stället om den brutala verklighet som alltid finns i kampsport, där flera månaders förberedelser kan raseras av en enda felbelastning innan publiken ens hunnit sätta sig till rätta.
Även TJ Dillashaw lutar åt samma förklaring, men den tidigare bantamviktsmästaren tror samtidigt att frånvaron spelade en större roll än många vill erkänna. Han påminner om att McGregor alltid varit en fighter som bygger sina matcher kring explosiva öppningar, där första attacken ofta är minutiöst planerad redan under träningslägret.
– Han visualiserar alltid sitt första anfall.
Det är också därför Dillashaw inte blev förvånad över att McGregor öppnade aggressivt direkt efter startsignalen. Däremot menar han att kroppen inte längre svarar på samma sätt när en fighter har varit borta från tävling i fem år, samtidigt som åldern fortsätter att göra sitt, och kombinationen blev enligt honom förödande redan innan matchbilden hade hunnit sätta sig.
Holloway gjorde allt rätt när allt gick fel
Mitt i besvikelsen över huvudmatchens antiklimax var panelen noga med att lyfta fram Max Holloways agerande, eftersom den tidigare fjäderviktsmästaren hamnade i en situation som få fighters förbereder sig för. När McGregor föll och återigen tappade fotfästet uppfattade Holloway omedelbart att något inte stod rätt till, samtidigt som han enligt panelen först sökte domarens blick innan han fortsatte attackera. För Bisping säger det mycket om hawaiianens karaktär att den första instinkten inte var att kasta sig över en skadad motståndare, utan att försöka förstå om matchen verkligen skulle fortsätta.
När signalen kom tvekade Holloway däremot inte en sekund. Han gjorde exakt det som krävs av en världsfighter och tog tillvara på möjligheten utan att förlora kontrollen över situationen, vilket enligt panelen visar varför han fortfarande tillhör sportens absoluta elit trots att han redan hunnit samla på sig en karriär som de flesta bara kan drömma om. I en annan kväll hade segern blivit huvudrubriken världen över, men nu hamnade den nästan i skuggan av den skada som förändrade hela galans berättelse.
Frågan är inte om McGregor vill tillbaka, utan om kroppen tillåter det
När diskussionen gled över till framtiden blev tonläget märkbart mer eftertänksamt. Ingen runt bordet tvivlade egentligen på att McGregor själv vill göra ytterligare en comeback, eftersom få mästare accepterar att karriären avslutas med en kväll där de aldrig ens fick chansen att visa vad de fortfarande har kvar.
Bisping tror därför att irländaren kommer att försöka fullfölja det sista kontrakt som återstår med UFC, inte minst därför att han själv kommer ha svårt att leva med bilden av hur comebacken slutade.
– Ingen vill avsluta sin karriär på det där sättet.
Dillashaw delar uppfattningen, men lägger samtidigt till den faktor som enligt honom är omöjlig att bortse från. Om knäskadan visar sig vara allvarlig väntar ännu en lång rehabilitering, och den här gången handlar det inte om en fighter i trettioårsåldern som fortfarande jagar sitt stora genombrott. Det handlar om en av sportens rikaste och mest meriterade profiler, vars kropp redan har tagit emot åratal av hårda träningsläger och titelmatcher.
– Kroppen läker inte på samma sätt när man blir äldre, konstaterar Dillashaw.
Rockhold går ännu längre och menar att nästa comeback inte kommer avgöras av träningsmetoder eller fysik, utan av vilken version av McGregor som faktiskt återvänder. För honom var den största besvikelsen inte själva skadan, utan att han aldrig såg den kompromisslösa självsäkerhet som tidigare gjorde irländaren så svår att besegra redan innan burdörren stängdes.
UFC står inför ett dilemma som bara gäller en enda fighter
Panelen återkommer flera gånger till att McGregor fortfarande är ett fenomen som saknar motstycke inom sporten. Trots fem års frånvaro var UFC 329 årets överlägset största gala ur ett kommersiellt perspektiv, och enligt Bisping märks effekten långt utanför själva organisationen när den tidigare dubbelmästaren tävlar. Arenorna fylls snabbare, sponsorer investerar mer pengar och intresset från både traditionella medier och sociala plattformar skjuter i höjden på ett sätt som ingen annan aktiv fighter kan matcha.
Det är därför UFC hamnar i en ovanlig situation om McGregor väljer att göra ännu ett försök. Sportsligt finns det yngre utmanare och tydligare titelvägar att prioritera, men affärsmässigt är irländaren fortfarande organisationens starkaste varumärke. Panelen är därför övertygad om att UFC kommer att ge honom en motståndare som både lockar tittare och ger honom en rimlig möjlighet att avsluta karriären på ett värdigare sätt än vad publiken fick uppleva i Las Vegas.
Bisping uttrycker det utan omskrivningar. Om McGregor bara har en match kvar vill organisationen sannolikt ge honom en motståndare som skapar ett stort evenemang, snarare än att kasta in honom mot en okänd topputmanare vars främsta styrka är att neutralisera honom med brottning under fem ronder.
Det resonemanget säger nästan lika mycket om McGregors ställning som något rekord eller någon titel någonsin har gjort.
Kvällen som ingen kommer minnas för resultaten
Det märkliga med UFC 329 är att galan egentligen bjöd på flera prestationer som normalt hade dominerat rubrikerna under flera dagar. Paddy Pimblett tog sitt hittills största kliv mot toppen av lättvikten genom att besegra Benoît Saint Denis på ett sätt som imponerade även på några av sportens mest meriterade grapplers. Robert Whittaker såg ut att vara som gjord för lätt tungvikt i sin debut i den nya viktklassen, medan Brandon Royval ännu en gång bevisade att han tillhör världseliten i flugvikt efter en av galans mest tekniskt avancerade matcher.
Ändå försvann nästan allt i skuggan av huvudmatchen.
När panelen summerar kvällen handlar samtalet därför mindre om vinnare och förlorare än om den känsla som spreds genom arenan när publiken insåg att den comeback som marknadsförts under månader aldrig skulle hinna utvecklas. Förväntningarna hade byggts upp till en nivå som bara Conor McGregor kan skapa, men verkligheten påminde återigen om den kanske mest brutala sanningen inom mixed martial arts.
Det spelar ingen roll hur många miljoner du har tjänat, hur många rekord du slagit eller hur många gånger du tidigare har trotsat oddsen. I en sport där ett enda felsteg kan förändra allt på några sekunder finns det inga garantier, inte ens för den största stjärnan organisationen någonsin har haft.
Det är därför UFC 329 sannolikt inte kommer att bli ihågkommen som galan där Max Holloway besegrade Conor McGregor. Den kommer i stället att leva kvar som kvällen då världens största comeback försvann innan den ens hade hunnit börja.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
